Rädda Mig

kapitel 3

Eftersom jag var snygg klädd, hade mina ben rakade och hade lite pengar sa jag till mig själv varför inte gå till den närmaste klubb och förföra några demon och sedan döda dem. "Det kommer att kompensera för min tråkiga dag" mumlar jag innan jag började gå mot den närmaste klubb som var framför mig. När jag var på väg att gå in i klubben började min telefon att ringa. Jag klev åt sidan, så jag skulle inte blockerar ingången. "Var är du?" frågade min pappa irriterande. "Hej på dig också pappa, jag är ute på en dejt." Sa jag lugnt. "För gudskull Samantha, lek inte med mig. Någon kidnappade en av demonen kungens söner och han tror att det var en av oss. Han och hela hans armé planerar att attackera oss. Möt mig i skogen bakom vårt skyddshus." Sa pappa och la på telefonen, innan jag ens hade chans att säga något. Jag vände mig om och började gå mot mötesplatsen.

Jag gick på den lugn, mörk och övergivna gatan mot vårt skyddshus. Jag började få en känsla av att någon eller något förföljde mig. Jag vände på huvudet en aning så att jag kunde få en glimt av vem som följde efter mig. Jag fick en skymt av en lång man med svarta kläder. Jag stannade och vände mig om och titta direkt på mannen. Mannen stannade framför mig och sa "Jag vill ha krig och du-" Jag la mina händer upp och sa, "Jag vill att Gandhi ska vara min far, men som du vet, få vi inte alltid få vad vi vill. Nu om du ursäktar mig, måste jag gå hem." Jag försökte att vända om och gå därifrån, men mannen fick tag på min handled och sa: "Du har fel, Samantha. Jag får alltid vad jag vill." Jag tittade irriterad ner på hans hand.

Vänta sa han nyss mitt namn?

"Hur vet du om vad jag heter? Och ta bort din smutsiga hand från mig." Sa jag och tittar på honom med avsky. Han ignorerade mig och fortsatte att säga, "Låt mig säga till dig att ödet inte är på din sida. Jag planerade på att kidnappa din bror, men som du vet är han inte här.  Så jag måste ta dig istället, även om du är oskyldig och vacker flicka." Oskyldig? HAHAH!

Min pappa såg till att bara min familj visste om att jag var jägare. Varje gång folk såg mig och min bror på mötena och krigsfältet brukar min pappa säga att jag är min brors killkompis. Eftersom Jag har då på mig en mask, lång kofta och svara skinsbyxor märker ingen att jag är en tjej. Någon med att kvinnor är svaga och dem är gjorda för att vara en söt och trevlig trofé fru att göra med. Jag tog sakta ut min pistol från min mammas lilla handväska och skulle sikta på honom, när något hårt smälldes mot mitt huvud. Jag hörde en annan röst en stund innan allt blev svarta.

När jag vaknade upp, värkte mitt huvud fruktansvärt. Jag stönade djupt och långsamt öppnade mina ögon, efter att blinka några gånger lyckades jag få tillbacka min syn. Jag tvingade mig att sitta upp och insåg snart att jag var i en kall konsert golvet i en mycket liten, dammiga rum, med gråa väggar. När jag tittade ner, var det då jag insåg att jag var kedjad till någon. Personen satt upp med slutna ögon. Han var en lång, muskulös man med en stor ärr på hans vänstra kind. Jag tittade honom noga. Han hade fortfarande denna söta oskyldiga utseende, som du bara kunde se om du tittar noga. Jag föll ner med blicken och började studera hans kropp från ansiktet till fötterna. Hans magmuskler kunde tydligt bli observerade under den vita skjortan. Han var klädd i en lång svart läderrock, svarta jeans och en vit skjorta. Det hela fick honom att se extremt farlig ut, trots att han sov. Från ingenstans träffade hans doft mig hårt.

DEMON!!

"Åh bra!" mumlade jag. Jag måste försöka att fly här ifrån samtidigt jag måste försöka att inte bli dödad av denna sak. Jag försökte flytta honom ifrån mig, men det var omöjligt eftersom den här mannen var som en sten. Jag kollade ner och började undersöka dem två stora, silver handbojor. Ena var ett vanligt handfängsel som var fast på min högra fot och den andra var speciella handbojor som jägare använder. Om det kommer i kontakt med en metall skickas elektriskt stöt till hela din kropp, vilket gör det svårt att försöka fly dem. Det är inte det värsta om du är vampyr eller varulv. Handfängsel är gjorda för att döda dem. "Kan du sluta?" sa en djup röst.  Röst var lite milt samt djup. Hans röst var så mörkt att det kändes som om vibrationerna förpantade sig i min mage. Jag tittade upp och min blick fastnade omedelbart med hans grå, blå ögon. Det var det som om något liksom gnistrade till hans blick och under ett par sekunder kunde jag knappt andas. Jag kunde knappt ta ögonen från honom. Jag kände min andedräkt blir tyngre och tyngre för varje sekund som gick. Jag har aldrig känt så här förut, även om jag har levt med pojkar hela mitt liv. Samantha vakna, kom tillbaka till verkligheten!

På ett kick var jag tillbaka i verkligheten där försöker rädda min röv. Jag kom på att jag hade vapen med mig, så jag tog upp mina händer började känna efter kniven. Jag började från mina fötter och var uppväg upp till min överkropp när han sa, "Kan du sluta röra dig själv, Jag är inte på humör för att ha umgänge just nu" Jag gav inte mycket uppmärksamhet till vad han sa, jag fortsatte att leta. Jag kände den äntligen på mitt högra bröst. När jag exakt skulle lägga in min hand i min bh och ta ut den, skrek han "STOPP!" Jag stelnade till och kände hur irritationen byggdes upp inom mig. "För Guds skull, komma över dig själv. Jag skulle hellre dö än att ha umgänge med dig!" skrek jag tillbaka till honom.

"Varför har du då lagt min hand mellan dina ben?" Han sa medan han flinade. Det var då jag insåg att jag använde den hand som var kedjad till hans.  Jag släppte genast ner min hand som om det fattade brinna. Istället började jag att använde min vänstra hand och drog ut kniven. När han såg kniven, försökte han att ta det från mig. Jag ryckte den och höll min hand så långt bort från honom som möjligt. "Skaffa dig din egen kniv."

Jag böjde mig ner och började peta på bojan, tills den öppnas. Nu var min högra fot fri och jag måste hitta en nyckel för att öppna handbojan. Vilket kommer att bli svårt, eftersom min familj har bara en nyckel som kan öppna den här typen av handboja och nyckeln är med min bror, som är i Egypten just nu för ett visst uppdrag.

Jag tittade upp på honom och försöker avgöra om jag skulle ge honom kniven eller inte. Slutligen bestämde jag att ge honom. Om vi ska ta oss härifrån, behöver han också sin fot. Jag kan alltid döda honom senare. Jag gav honom kniv och innan jag hann varna honom att inte röra handklove med kniven. Gjorde han det. Elektrisk stöt gick genom vår kropp. Jag skrek till och tog kniven ifrån honom och kastade den på golvet. Jag kände nästan ingen smärta i armen och var inte särskilt chockad, heller. Jag var van vid smärtor.  Om man ville vara en jägare var man tvungen att acceptera smärta.  Risken för att jag skulle få allvarliga hjärtproblem kändes rätt minimal, så jag tittade ner på min hand där boja var.  Jag kunde se brända märken. Jag vände sedan min arga blick tillbaka till demonen. Han verkar inte heller vara allvarligt skadad men såg blek och svag ut. Jag ville skrika och slå sönder honom, i stället plockade jag upp kniven och började peta på hans bojor. Jag kunde känna att han tittade på mig så jag tittade upp. Han betraktade mig med en kaxig leende.

"vad glor du på?"

"Du ser så sexig ut, om vi inte var i denna situation skulle jag vara mer än glad att gå till sängs med dig." Sa han och rörde vid min kind. Mitt hjärta fladdrade, men jag ignorerade det obarmhärtigt. Jag slog bort hans hand och vände mig tillbacka till bojorna

"Demoner och deras smutsiga och äckliga mun."

"Vad sa du precis?"

"Jag sa demoner och deras ..." Chocken för igenom mig som en elektrisk stöt, Har jag verkligen sagt det där högt?  Bra gjort Samantha, nu måste du slås mot någon du är fast kedjade till, någon du inte ens kan flytta från. Hur tänker du släpa hans döda kropp om du lyckas döda honom?

Exakt när jag tittade upp på honom låset öppnas. Jag kunde känna hur han ryckte till. Strax därefter hoppade han på mig. Jag landade ner mot det hårda och smutsiga golv. Hans tunga kropp höll mig stilla under honom. Hans ögon borrade in i mina och utmanade, tvingade mig att inte undgå blicken. Jag försökte att komma ur hans grepp, men han var som en sten mot min kropp.

Jag var fast!!!!