Rädda Mig

kapitel 5

Plötsligt var jag tillbaka i det smutsiga och kalla rummet och demon var fortfarande ovanpå mig.

"Varför gråter du?" Frågade han mig och torkade tårarna från min kind. Låt han inte se dig svag. Jag kunde känna panik började växa inom mig. Jag gjorde det enda jag kunde göra i den stunden som var till att knäa honom hårt i könsorganen.

"Fan!!"  Muttrade han ilsket och släppte mig. Det tog några ögonblick för hans hjärna att slå till. Jag började skratta så hårt att min mage började göra ont. Han såg på mig med förvånade och förvirrade ansiktsuttryck. Blicken på hans ansikte var ovärderlig. Han tittade på mig så förvånad som om han såg en utomjording fram för sig.

"Slog du mig nyss och sedan skrattade?" frågade han undertiden som han kollade ner och rörde till hans könsorgan för att se om det verkligen hände.

"Nej jag kysste dig, och sedan gick jag igenom väggen som ett spöke. Vad annars?" 

"Kvinna låt oss skilja vår väg här. Jag har haft tillräckligt med skit och tro mig en liten sak till kommer jag att explodera på dig. Jag måste gå tillback till mitt älskade hem så du kommer att se mig försvinna, jag vill bara säga att du inte är dum, det du kommer att se hände verkligen." Vilken idiot. Han tror att han kan telepatisera sig här ifrån. Han vet inte att bojorna blockar hans krafter. Det här kommer att vara roligt att se på. Hur många försök kommer det att ta för honom innan han ger upp? Varför inte spela med och se hur det slutar? Bra ide.

"Tänker du lämna en oskyldig kvinna här helt ensam?"

Demonen kollade på mig med ett frågande blick och sedan la han sina händer mot sitt bröst och sa, " Oskyldig kvinna? Skojar du med mig, du hade en kniv mellan ditt bröst. Vem i hela världen går runt med en kniv mellan deras bröst och tack vare dig kommer jag att inte kunna ha sex på veckor. Jag tvivlar på att du kommer att behöva min hjälp." Demonen blundade hans ögon och började mumla något på ett främmande språk, sen öppnade han hans ögon och kollade om kring sig som om han förväntade sig vara någon annanstans. Jag försökte att tygla mina känslor och hålla tillbaka mitt skratt. Men det gick bara inte efterson han gjorde om och om samma sak och även om han inte lyckades försatte han att försöka.  Tillslut bedyrade han högt och vände sin blick tillbaka till mig. Jag försökte att hålla tillbaka mitt skratt fast jag tror att han såg hur det rycker i min mungipa. Ännu en gång försökte han igen.

"Lyssna jag skulle gärna sitta här och bara titta på dig medans du försöker att drömma bort dig och om du vill sa kan hjälpa dig att komma till ett bra mentalsjukhus, men jag måste verkligen gå hem innan min pappa märker att jag är borta." Innan han blir arg på mig och bestämer sig för att låsa mig in i den mörka rummet och tortera mig, tänkte jag för mig själv. Demon gick upp och försökte dra mig med sig.

"Ursäkta, men jag kan ta mig upp själv."

Jag försökte gå upp men misslyckade fint. Mina fötter hade somnat och det pirrade jätte mycket på dem, inte bara det högklackade skorna jag hade på mig gjorde det inte enklare för mig. Varje gång jag försökte ta mig upp ramlade jag tillbacka och drog mig med hans hand. Jag gav upp i slutet och tog hans utsträckta hand. Han drog upp mig som en viktlös papper. Han ansträngde inte sig ens. När jag kom på mina fötter blev jag så chockad. Han var mycket längre än mig. Vilket var verkligen konstigt, hela mitt liv tror jag att jag har träffat handfulla människor som var länge än mig. Jag var tvungen att kolla upp på honom.

"Du kanske borde fixa till din klänning, även om jag inte har emot att se på din strålande lår borde du täcka den." Jag kollade ner och märkte att min klänning åkte upp och min trosa kunde tydligen bli sin. Jag fixade hastigt till klänningen och försökte dra ner så långt jag kunde. Var jag tvungen att bli kidnappade dagen jag var värst kläd?  Jag kommer verkligen tortera sönder vem än som hämtade mig hitt. Jag försökte backa från demonen framför mig men han höll en fast grep om minn midja. Plötsligt blev jag extremt fnittrig men jag lyckades tack och lov tränga undan det, Herregud, vad är det för fel på mig. Det är verkligen inte min stil att reagera så här

"Har du något emot med att släppa mig?"

"Jo faktiskt, jag gillar att hålla dig." sa han och tryckte mig hårdare mot sig. Mitt hjärta skuttade till när hans hårda kropp trycktes mot min. Mannen var verkligen väll tränade.  Jag tog upp mitt knä och höll den nära hans könsorgan, om jag tar upp lite till skulle jag träffa den. Han släppte genaste mig och backade från mig.

"Kvinnan jag behöver min grej, Okey?"

"Så länge du inte rör mig kommer din grej överleva"

Vi gick fram till en tung dörr och öppnade den, sen kom vi in i en dunkel hall med stengolv. Vi började lirkade sakta ett steg i taget, ifall någon gömmer sig i de mörka hörnen. Efter ett tag kom vi fram till en dörr och öppnade den. Sedan gick vi igenom hallen och kom fram till ännu en dörr och öppnade den. Dörren lede till en annan mörk hall som lede till en dörr. Det kändes som om vi gick i cirklar. Jag var hundra procent säker på att vi gick i cirklar, för att alla dörrar vi öppnade var samma och dem lede till samma hallar. Jag tog av mig min armband och kastade den på golvet för att testa min teori och se om vi verkligen gick i cirklar. Demonen öppnade ännu en dörr och stannade den här gången och började sniffa på luften. Jag ignorerade honom och skulle just gå före honom när han drog mig tillbacka och höll fast mig med ett fast grep. "Vad håller du på med din i..."

"Shhh, Någon är här med oss."

"För det första shusha inte mig och för den andra ta din hand från mig innan jag hugger av den."

"Det tvivlar jag på", sa han kärvt. I en enda rörelse böjde han mig baklänges mot dörren och höll mig fast där. Han böjde ner sig tills hans mun var några centimeter från min. "Du har ingen aning om hur mycket jag vill kyssa dem där läpparna."

"Dra åt helv..." Min röst tonade bort. Några meter från oss stod en grå varelse med två stora huggtänder. Den vände sig och stirrade in i mig. Demonen ställde sig framför mig och skyddade mig med sinn kropp. Jag ville puta honom och säga till honom att jag inte behöver en demons hjälp, när han varelsen tog ett steg back och gick ner på sina knän. Han la sitt huvud mellan sina knän och la fram sina händer. Jag har aldrig i hela mitt liv sätt en likadan varelse. Så som jag har aldrig sätt någon göra det han nyss gjorde. 

"Du kallade på mig, isanda kosi." sa varelsens med en mörk röst som ekade i den grott liknande hallen.