Rädda Mig

kapitel 6

"Jag kallade på dig för 6 dagar sen, vart har du varit?"

"Warlock kedjande mig fast vid sitt rike, isanda kosi."

"Vad är det för jävla skitsnack!" Vrålade demon till varelsen. Varelsen ryckte till och kröp ihop sig. Demonen var inte längre den lugna och flörtiga demonen jag vaknade vid, hans hela kropp började darra av ilska och han började dra våldsam handen genom sitt svarta hår. "Förlåt, isanda kosi. Det kommer inte att hända igen." Sa varelsen fortfarande med blicken mot golvet.

" Gå och hämta min genie till mig och den här gången låt det inte ta mer än några minuter, för att jag kommer inte vara lika översende som nu."

Varelsen gick upp och tittade rakt på mig igen, som om jag var en läcker matbit eller något. Han slickade hungrig sina läppar och vände frågande blick till demonen.

"Nej du får inte äta henne, gå nu innan jag ändra mig." Varelsen nickade besviken och försvann. Ena sekunden var han där och den andra så var han borta.

"Vad betyder det han sa?" frågade jag direkt när demonen vände sig mot mig. Han höjde irriterade på ögonbrynen innan han satte sig ner på det kalla och smutsiga golvet. Jag satte mig ner bredvid honom och väntade på att han skulle svara. När jag märkte att han inte skulle svara sa jag " vad är han för en varelse?"

"Borde du inte vara rädd och ha svimmat vid den här lagen?"

"Vad sägs om att du svara på mina frågor så svara jag på dina?" Han tittade på mig i några tveksamma sekunder innan han nickade

"Jag skulle vara det om jag inte hade en pappa som en jägare." sa jag och underhöll den lilla informationen till mig om att jag var själv en jägare. Jag skulle aldrig berätta den delen till någon som kan använda den mot mig.

"Isanda kosi betyder min herre. Det är för att vissa att man respekterar någon och att dem är högre än en. Han är en molai. Han är den typen av demon som kan döda en hel nation utan att blinka och kan äta allt."

"Varför har jag inte hört talas om dem då?"

"För att hans typ blev avlägsna förlägne sedan. Han är den enda som överlevt. Han lämnade sig över till demon kungen och sa att han skulle tjäna honom. Det är en av anledningen till att han fortfarande lever. Vem är din pappa?" frågade han. Jag tvekade om jag skulle berätta vem min pappa var till honom. Sen suckade jag och sa " Han är Patrik Qurnagi."

"Du skämtar med mig?"

"Jag önskade att jag gjorde det."

"Vänta om du är dotter till Qurnagi och jag är sonen till demon kungen, måste finnas något som pågår här."

Den konstiga mannen jag såg innan jag svimmades ord kom tillback till mig som en rusad mask. "Jag minns innan någon slog till mig i huvudet sa en man att han ville ha krig, det kanske har inget med det här och min pappa sa till mig att demon kungen och hans arme planerade att starta krig och att han trodde att jägarna kidnappade hans son."

Demonen svor till och gick upp, han drog mig med sig. Jag protesterade inte den här gången för att jag vet redan att jag skulle bara misslycka som förr. Demonen började gå mot dörren vi kom in ifrån när dörren smällde till plötsligt. Demonen försökte öppnade dörren med det gick inte. Sen vände han sig till den andra dörren på andra sidan när den smällde till också. Rummen började bli kallt och mina bara armar stickade med gåshud, och en rysning gick genom min kropp. Han började slå till dörren hårt fast inget hände med dörren. Jag grep instinktivt tag om hans handleda på honom och höll fast den så att han inte skulle skada sig mer. Mina tänder började hackade med kylan. "Den här klänningen tar livet av mig." klagade jag och började dra den ner mer. Jag satt mig ner på plats och försökte krypa ihop till en boll så att min kropp värmer mig. Demonen satte sig bredvid mig och drog mig intill sig. Han drog mig in mellan hans kropp och rock. Hans kropp var så värm till skillnader från mig. "Fryser d-du i-inte?" frågade jag när jag märkte att hans händer var ännu värmer och han såg så lugn ut. Jag i andra hand frös så mycket att jag började få istappar.

"Nej, min kropp klara av såna temperaturer."

Skämtar han med mig. Det som om jag kommer att dö här. Jag håller på att tappa känslan på min hela kropp. Det blev bara kallare och kallare. Jag försökte hålla mig varm genom att ligga tätt intill honom.

"Bra för dig, d... du kan v... väll g... ge mig dina kläder?"

Han småskrattade och tog av sin rock från hans högra sida och täckte mig med den. Hans rock doftade så gott och var så varm. Jag tog upp mitt ansikte för att försiktig och diskret lukta på honom och ångrade direkt. Hans demon lukt slog mig hårt i näsborrarna. Jag tog nylikgen luktdrickan så det är jätte stark. Luktdrickkan är en dricka som alla jägare måste ta en gång i året. Det gör så att vi kan spåra och skilja på olika varelse. Demoner har typ den här doften som bränt kött mixade med jord.

"Förresten heter jag Kevin."

"S... S-Samantha." Sa jag och makade mig mer in i hans kropp. Kevin vek ner och började ta av mig mina skor. "V... v... vad... g... gör... d... d... du?" frågade jag honom förvirad. Mina tänder vägrar att sluta hacka. Jag har redan tappat känslorna på fötterna. Han startade gnugga försiktig på mina fötter. Han är verkligen inte som jag trodde. Jag börjar sakta få tillbacka känslan på ena foten men rummens tempratur sjönk bara. Det var så kalt i rummet att vägarna blev nu hala och isbitar började forma sig. Jag började märka att Kevin börjar skaka. Först var det bara lite sen började han skaka häftigt. "V... v... varför s... s... ska... ska." innan jag hann avsluta meningen sa han förvirrade till sig själv " Jag förstår inte, kylan borde inte ha effekt på mig." Han drog handen igenom sitt hår och sen höll den runt om mig. Vi satt tänt intill varandra och skakade tillsammans. Vem skulle gissa att en Qurnagi skulle dör vid sidan av demon. Jag kände hur mina ögonlockar började bli tyngre och tyngre. Jag försökte verkligen hålla mig vaken. Samantha du får INTE dö! Vad kommer pappa säga om han får höra du dog utan att kämpa. Att du dog i famnen av en demon. Jag drog mig sakta av hans famn och försökte sitta upp mot vägen. Han tittade bara förvirrade på mig. Men gjorde inget försök att dra mig tillbacka i hans famn, vilken jag ville verkligen bara krypa in och sova i. Vi satt bara där och bara stirrade på varandra. Han var verkligen snygg med dem där små skäggstubben. Han log mot mig och la sin hand mot min kind. I den stunden önskade jag mig mest att jag var en vanlig människa med vanliga föräldrar och att jag träffade honom då. Jag la min skakande hand över hans och log tillbacka.

"Varför kysser du inte bara henne?" sa ett högt men pipigt röst.