Rädda Mig

Kapitel 7

Framför oss svävade en väldig kort och ung man med ett lång svart skägg.  Hans hudfärg var grön. "Vad gör ni i det här kalla rummet. Jag är ledsen men jag måste stänga av den." Han klappade till händerna och rummen blev omedelbar varmt igen. "Så där ja, vilken smutsig rum, tack och lov att jag kan flyga. Usch vilken äcklig rum. "Babblade mannen på medans han svävade runt. Jag började sakta få tillbacka känslan och det började bli fuktigt i rummet. Mannen kom fram till min sida och tittade misstänksam på mig. Jag visste inte vad jag skulle gör så vände till Kevin.  Kevin kollade bara roa på mig. Jag tog mig sakta upp och försökte stå på mina darrande fötter.  Mina fötter vek till och jag skulle just ramla när Kevin plötsligt var på sina fötter och höll mig. Det gick en elektrisk stöt igenom hela min kropp. Jag kände hur det bultade mot mina revben, men visste inte om det var mitt hjärta eller om jag bara inbillade mig. "Om jag hade en sån kvinna tryckt så där nära mig skulle jag ha kysst henne för länge sen. Kyssa skulle vara de minsta vi skulle göra."

"Sluta prata och få dem här handbojorna av oss." sa Kevin till mannen. Han tog tag i min hand och visade upp den till mannen. Mannen rörde till handbojorna och började mumla för sig själv under tiden som han studerade bojorna.  Jag ville bara säga vaddå för bojor dem var men hejdade mig och lät honom fortsätta. Han tog upp sin pekfinger och modellerade den till en nyckel som han sedan la i låset. Jag blundade direkt och förväntade mig elektiskt stött, men det kom aldrig. Jag öppnade försiktig mina ögon. Han hade redan öppnat bojan.

"Så där ja, nu är ni inte längre ihop, haha, jag sa ihop."

Han vände hastigt sin blick till Kevin och sade" Säg inte att du rymde hemifrån med henne. "Han började sväva runt igen. Jag tog av mig bojan och började gnugga på det brännmärken som handbojorna lämnade efter sig. "Varför sa du inte bara till mig, jag skulle övertyga din pappa att låta er vara tillsammans, även om hon är en jägare och kan hugga huvudet av dig medan du sover."  Kevin tittade chockad på mig. "Herregud! visste du inte, Så du rymde med en kvinna du inte ens känner, varför kan inte alla bara vara lika smarta som jag?"

Jag tog någon step back och tog sakta ut min kniv. Jag förebrede mig för attack. Nu när han vet vad jag är det bara tidsfråga innan han försöker att döda mig.  I ett ögonblick stod han framför mig och bara tittade på mig. Jag försökte läsa hans känslor men han visade inget. "Adriano du kan gå." sa han utan att ta blicken från mig.

"En tack skulle inte skada. Det var trevligt att träffa dig jägare." Sa han och nickade artigt till mig innan han gick igenom vägen. Döda honom! Jag putade honom och sa, "Du måste dö."

Innan han kunde återhämta sig eller tänka klart, kastade jag mig på honom. Kevin hoppade tillbaka och vred på sin kropp så att jag gick in rakt i väggen. Jag kom tillbaka på honom och försökte hugga på hans kropp med kniven. Han blockad kniven med sin underarm och förde den över mig, tog sedan min hand.

"Släpp mig!" Jag morrade, huvud-stångade till honom som skramlade till hans sinnen, men han vägrade att släppa taget om mig.

"Lugna ner dig, vad säg om att ägna vår tid åt något annat istället?" sa han och pussade mig på kinden. Jag skrek i ursinne innan jag attackerade honom med en ilska som tycktes komma från någonstans djupt inne i mig. "Jag antar att du inte kommer at sluta före än en av oss är död."

Jag lyfte min haka stolt när jag svängde på honom "Rätt och du behöver inte oroa dig jag kommer att vara barmhärtig mot dig när jag placerar ner din döda kropp."

Han fångade min arm och slet mig närmare. "Ah, älskling, för det allt du behöver gör är att vara naken."

Jag skruvade min läpp innan jag attackerade honom allt brutalt. Han vacklade under ett par väl placerade slag. Till skillnader från alla demoner jag har slagits mot så var han väll tränade. Men sedan, så var jag ju det också.

Kevin vred kniven ur min hand och lyckades slutligen fånga mig i ett hård och fast grepp.

"Rör på dig, och jag knäpper halsen på dig."

Jag brydde inte om att lyssna på hans tomma hot, så jag sätta armbågen i hans revben. Det såg inte ut som om det hade effekt på honom. Han stod bara still.

"Jag menade det jag sa", sa han. Han ökade trycket på min hals och halsvenen.

Jag kom vaken med ett ryck. Det sista jag minns var att jag ströps av demonen. Smärta slog mig hårt som jag kom till rätta med vad som hade hänt. Jag misslyckades. 

Jag kunde inte ens död en människoätande demon. Han övermannades mig med en lätthet som äcklade mig. Vad kommer pappa säga när han får höra att jag misslyckades. Jag har aldrig hela mitt liv misslyckades att döda någon.

Jag hatar dig, Kevin. Din ruttna jävel!

För ett ögonblick, jag fruktade jag att jag var död. Men ju mer jag fokuserade på det rika rummet jag var i desto mer insåg jag att jag levde.

Sängen jag om var på var utsmyckade Hawaiian kung med en mörkröd sidentäcke som var så lätt, det kändes som att flyttande luft. Det var ett stort fönster med en genomskinlig svart gardin. Möblerna var den typ av avancerad kvalitet som såg ut som en antik, men jag tror inte att det var. väggarna var vita och det franska facket ovanför mig hade en vacker väggmålning målad inuti det var en mycket vacker kvinna. Kvinnan satt på en bänk och höll ett litet barn i sin famn. Hon hade på sig en lång gammaldags klänning som hade ett svart bälte på midjan. Hennes hår var blont och hon hade blå gråa ögon. Rummet jag var i var större än mitt hela huset och alla hus jag någonsin varit i.

Den enda saken jag kan hoppas på just var att jag hade död och gått till himlen för att om inte kommer pappa att få mig att betala för min dumhet.