Kära, magiska, syster...

2

Hon stog en dag framför våran whiteboard tavla med sin väska på golvet bredvid sig och såg nervöst ner på sina händer som var fullt upptagna med att pilla bort ett ljusblått nagellack från naglarna.

"Det här är Nova Lundqvist som ska börja i vår klass", sa svenska läraren Tina. "Jag vill att ni tar bra hand om Nova och att ni får henne känna sig välkommen."

"Du kan sätta dig bredvid Elsa, om det är okej." sa hon till Nova och pekade på den tomma bänken bredvid mig.

Nova nickade till svar, tog upp sin väska och gick mot mig. Hon satte sig ner på stolen och det kom som en vindpust mot mig.

Då för första gången kände jag hennes lukt. Hon luktade hav. Saltvatten och tång, luktade hon. Men konstigt nog gillade jag det.

"Ni kan ta fram era svenska häften." Tina skrev på tavlan, "Ni ska jobba med eran 1800-tals berättelse."

"Men orka!" Hampus och hans kompisar stönade och suckade, som de alltid gör när vi ska skriva berättelser.

Alla öppnade sina bänklock och tog fram de vanliga grejerna, penna, sudd och nu svenska häftet.

"Ursäkta mig, Elsa, eller hette du det?" frågade Nova försiktig till mig när alla börjat skriva.

"Ja, Elsa Holmgren." svarade jag utan att titta upp från mitt häfte.

"Jo, jag är ju ny här, så jag vet inte riktigt vad ni ska skriva." fortsatte hon.

Jag sneglade på henne och mötte hennes blick. De hasselnötsbruna ögonen tittade tillbaka på mig och jag tappade nästan andan. De där ögonen, de kändes bara så bekanta, även fast jag aldrig hade träffat henne förut. Men hon hade faktiskt bett om hjälp nu, så jag samlade mig och svarade:

"Jo vi ska skriva en berättelse om att vi lever på 1800-talet och om hur det ser ut och vad som händer och så."

"Jaha, okej, tack så mycket Elsa." svarade hon med ett leende. Det finaste leendet jag sett på länge.

Under resten av dagen hade vi varit med varandra och pratat om allt mellan himmel och jord. Det visade sig att vi var ganska lika, samma intressen och sånt. Det kändes som en början till en bra vänskap, men jag visste ändå att det aldrig skulle funka. Inte alls. Jag hade en alldeles för stor hemlighet att behöva dölja, och jag visste att om jag sa något skulle hon säkert berätta till alla och de skulle ta tester på mig, skriva om mig i tidningar och sånt. Det skulle jag inte klara av.

Dessutom är jag ganska rädd för mina krafter. De har bara växt sig större och jag är stark nu, riktigt stark. Men jag vet inte hur jag ska hantera de. Jag kan liksom inte kontrollera de längre. Om jag skulle börja vara med Nova skulle hon märka direkt vem jag är. Och vad jag är kapabel till att göra.

Nu har jag bara känt henne i en dag, det var igår hon kom till vår klass. Men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill verkligen ha en vän, men kan jag lita på henne? Och kan jag lita på att jag kan kontrollera mina krafter?

"Gumman, det är mat!" ropar mamma ifrån köket.

Jag avbryts i mitt tänkande och kommer tillbaka till verkligheten. Alla de där jobbiga tankarna får vänta tills imorgon, nu ska jag äta mat med mamma istället.

Mamma vet inte att jag har kraften att göra mig osynlig, det har jag hållt för mig själv. Men hon märker ändå inget. Hon är för upptagen med annat.

Jag reser mig ifrån sängen jag satt på och går ut ur mitt rum. När jag kommer in till köket känner jag lukten av tacokrydda och köttfärs och så ser jag mamma stå och duka fram små skålar med grönsaker i. Så det blir alltså tacos idag.

"Du kan väl tända ljusen?" säger hon när hon ser mig.

"Absolut." svarar jag och går för att hämta tändsticksasken när jag plötsligt kommer på en sak.

Jag kan inte tända ljusen, då blir jag osynlig. Jag vet inte varför, men jag tror det är för att jag kan kontrollera luft på olika sätt. Syre finns i luft. Eld suger åt sig syret. Jag tror att det finns någon slags koppling där.

"Eh, jo, mamma, jag kan nog inte göra det."

"Nähä, varför inte det då?" hon tittar förvånat på mig.

"För att, ehh..." jag får panik, vad ska jag säga!

"För jag vill inte bränna mig!" slinker det ur mig och jag skäms. Gud vilket patetiskt svar. Det finns inte en chans att hon kommer tro på det.

Mamma suckar.

"Jaha, okej, men då gör jag det." säger hon sedan.

Lättnaden sköljer över mig. Det var nära ögat.

Resten av middagen är ganska stel, men maten är god iallafall.

"Hur går det i skolan då?" frågar mamma med ett försök att bryta tystnaden.

Jag överväger att berätta om Nova, men låter bli.

"Det går bra." svarar jag bara.

"Inga prov eller läxor?"

"Jo, matteprov på torsdag."

"Och det har du pluggat inför?"

"Jadå."

Egentligen har jag inte pluggat någonting, men det behöver inte mamma få veta. Hon kommer bara att hänga över mig som en hök och tvinga mig att plugga i en timme per dag. Därför ljuger jag.

Sen har vi ätit klart och helst av allt vill jag bara sova nu.

"Mamma, jag går och lägger mig." säger jag när vi har plockat undan allt från bordet.

"Gör det du, Elsa." Hon ger mig en puss på pannan och går in på toaletten.

Själv går jag in till mitt rum och tar på mig min pyjamas. Borsta tänderna orkar jag inte just nu. Sen gör jag mig osynlig ett tag, bara för att testa. Så att jag inte vaknar upp och upptäcker att allt det här bara var en dröm.

*****************

Lite längre kapitel den här gången... Hoppas att ni gillade det! Om ni gjorde de får ni gärna kommentera och rösta så blir jag jätteglad!!! :D Om det är någon som läser... :/ Jamen ni får ha det bra, ni som läser!

Bye bye! / Nea :*