Kära, magiska, syster...

5

>>Elsas Perspektiv<<

Nästa dag är det studiedag, så jag har pyjamas på mig och sitter i soffan klockan 9:00, när vi skulle haft NO i vanliga fall. Jag bestämmer mig för att sätta på tv:n, för att bara sitta och glo på ingenting känns rätt meningslöst.

Efter att jag legat och slö tittat ett tag på arga snickaren känner jag hur ögonlocken blir tunga. Och tillslut somnar jag...

*****

Jag står i ett helt vitt rum. Rummet har ingen början och inget slut. Jag ser mig om. Det finns ingenting här.

Spring.

Rösten kommer inifrån mitt huvud och jag gör som den säger.

Jag springer ända till jag ser något stå långt borta. En människa. Ju längre fram jag kommer, desto mer kan jag urskilja personen.

En kvinna står helt stilla där och tittar på mig. Hennes långa blonda lockar hänger över hennes axlar och det får mig att tänka på Nova. Hon har gröna ögon också, ganska likt mina.

Där står hon och tittar på mig.

"Hallå?" prövar jag att säga.

Det dröjer några sekunder innan hon svarar.

"Elsa. Du måste vara försiktig, ni är i fara, ni människor. Endast du och Nova kan rädda de."

"Vad menar du?" frågar jag. "Jag har känt Nova i två dagar nu, jag kan ingenting om henne?"

Vafan pratar den här personen om? Rädda världen? Mot vad?! Och hur ska jag lita på att hon talar sanning?

"Du kan lita på mig, du borde lita på mig." säger hon sen.

"Va? Läste du nyss mina tankar?" frågar jag.

"Elsa, det är så många saker som du inte vet. Och så många saker som jag aldrig kommer kunna förklara. Men du måste lita på mig. Du och Nova hör ihop. Ni är starkare när ni är tillsammans, svagare utan varandra. Jag kan inte berätta så mycket mer än så, du kommer ändå att förstå sen." hon ler ett ledsamt leende mot mig innan hon försvinner helt.

******

Jag vaknar upp alldeles svettig i soffan.

Det var bara en dröm.

Det var bara en dröm.

Det var bara en dröm.

Men ändå kändes det som om jag faktiskt borde lyssna på den där kvinnan. Hon verkar vara någon jag kan lita på.

NEJ!!!

Hon existerar inte! Hon fanns bara i drömmen! Ta dig samman nu Elsa!

Jag måste prata med Nova.

Jag måste.

>>Novas perspektiv<<

Jag vaknar av att min ringsignal plötsligt börjar låta jättehögt i rummet och sätter mig yrvaket upp i sängen. Jag staplar vingligt fram till skrivbordet där mobilen ligger och kollar klockan. 11:24. Typiskt mig att sova så länge. Utan att titta vem det är som ringer trycker jag på svara och sätter mobilen mot örat.

"Aa hallå det är Nova" säger jag med en röst som får mig att låta som en 50-årig gubbe med ölmage. Min morgonröst. Alltid lika vacker.

"Hej, jo jag undrade om du hade tid att prata? Det är en sak jag måste berätta. Asså du vet, om våra "förmågor" eller vad man ska säga, haha" hörs det från andra luren.