Natten son (Swedish)

Natten son

”Du måste vara helt från vettet, Amy! Att smita ut sådär, inför din egen gudfaders blick!” Fader Samuel fortsatte hunsa mig som ett litet barn, trotts de 16 år jag snart skulle fylla. Jag mumlade irriterade mm och ja, när det verkade lämpligt och såg uttråkat ut genom minibussens passagerare fönsterruta. Fullmånens sken gav grenarna och de sköra bladen en romantiskt, skrämmande lyster och jag började fantisera om killarna från Lillians fest. Minus några lager kläder. Jag kände hur en osynlig rodnad försökte sprida sig över min hals och kinder. Turligt nog hade alltid mina kinder haft svårt för att rodna.

”Herren i satans i helvete!” Faders svordom fick mig att titta upp – ovanligt faktiskt, men när fader svär, är det ett tillfälle att lägga på minnet – Någonting framför oss fångade min blick och jag hann precis se den halvliggande människokroppen framför oss, innan vi manglade den med kofångaren. Fader ställde sig på bromsen och minibussen tvärstannade. Mitt ansikte mosades nästan mot vindrutan.

Fader Samuel knäppte med darrande fingrar upp säkerhetsbältet och for ut genom bildörren, Jag var honom tätt i hälarna.

”Nej, nej, nej, nej. Om den krossade min motorhuv kommer det kosta mig skjortan! Och vad ska jag säga till församlingen om…” Hjärtat klappade hårt i bröstet på mig, fötterna ville vända om och springa tills de inte bar mig längre. Men jag bet ihop och följde min Gudfar runt minibussen.

Först såg jag bara en platt massa på asfalten. Men när mina ögon vant sig vid det skumma ljuset från baklyktorna på minibussen, flämtade jag förskräckt till. Det lät tyvärr mer som ett pip än som ett flämtande, men ändå…

Kroppen vi manglat med vår kofångare såg inte längre mänsklig ut, vår höga fart och den Jesus formade kofångaren hade mosat kroppen till köttfärs, för jävligt platt köttfärs om du frågar mig.

”Vi låter den ligga” fastslog Fader efter vad som känts som en evighet. Jag stirrade chockat på min Gudfar.

”Du kan inte mena allvar, Fader kan inte neka till att man inte ens ser ansiktet på den stackars varelsen!” Jag kunde inte fatta att jag stod och vädjade inför min motbjudande gudfar för en köttfärsmänniska. Men Fader bara ryckte på sina taniga axlar.

”Desto större anledning” med de orden vände han på klacken och gick tillbaka till förarsidan.

”Men..” började jag

”Bilen! Nu!” röt fader häftigt när han lät en bit av sitt ilskna sanna jag sippra fram en aning. Den en demonstrativ smäll stängde han bildörren efter sig.

Så vi körde hemåt och lämnade den blödande kroppen mitt på gatan.

”Fan också, Faan!” Jag kastade hårborsten i väggen med all min kraft. Som om den hade ett eget liv, seglade den genom luften i fel riktning och krossade min älsklings mugg som stod på nattygsbordet (Don’t call me Doll) med ett hårresande Kras.

”Helvete” muttrade jag, tystare den här gången, och började plocka upp de vita porslinsbitarna från mitt ljusa trägolv.

”Du hade väl inte tänkt lämna den där borta, eller hur?” Den nätta rösten kändes som en kylig bris över mina nakna armar och jag rös. Tillslut vände jag mig om mot flickspöket som sedan jag varit på spädbarnsben, hade hemsökt mig och blivigt min bäste vän. Jag suckade tungt.

”Vad hade du annars tänkt dig, Liz. Att jag skulle ringa polisen?” Jag lyfte handen till huvudet och höll den likt en telefon. ”Eh… Hej, fråga inte hur jag vet det. Men det ligger köttslamsor av en människa på vägen till mitt hus som bara RÅKAR finnas på min bil också.” sa jag och gav spöket en menande blick. Hon suckade ut en kall suck med luft, böjde sig försiktigt ner på huk för att hjälpa mig att plocka upp porslins bitarna, för att sedan missnöjt dra sig tillbaka när hennes abstrakta fingrar bara gled rakt igenom den våta bitarna.

”Snälla?” sade hon tillslut och gav mig sin hundvalpsblick.

Jag stod och vägde en stund, försökte undvika hundvalpsblicken men utan framgång.

”Okej” suckade jag tillslut och Liz började hoppa omkring som en lycklig hundvalp. Den genomskinliga flickans platinablonda lockar studsade mot hennes blodfläckade nattlinne. Hennes uppenbarelse flimrade till i vågor, som på en gammal TV med dålig mottagning, av påfrestningen det var att hålla sig mellan levande och död.

Det var inte någon vidare konst att ta sig förbi Fader.

Tassa nerför trappan, vänta på att Fader skulle rapa över sin ölmage – som mestadels hölls inne av en korsett- för att kvickt nappa upp de skramlande bilnycklarna från hall byrålåda. Vänta in ännu en rap innan jag tyst öppnade ytterdörren och kom ut i det fria. Sedan var de det trickiga med att välja bil. Vi hade 4 st.

En krasslig minibuss, en rostig pickup, den nästan pensionerade Volvo och en oanvändbar minibil som inte körde snabbare än 50km/h.

Jag hoppade in i pickuppen och körde som tusan när jag såg Fader Samuels nuna sticka ut genom fönstret.

Jag körde Tillbaka till olycksplatsen med en tung klump i magen.

”Jag kan inte fatta det! Du är så modig!” Spökflickan uppenbarade sig i passagerarsätet och fick mig nästan att köra i diket.

”Helv…Äh! Järnspikar!” rättade jag mig själv i sista stund – Försökte sluta svära, ingen vidare framgång som man hör-.

”För alla vandrande tomtenissars skull, Liz!!” Fräste jag och blängde ilsket på min döde bästa vän. Hon skrattade så att hennes jämna tandrad blänkte mot mig genom det kompakta mörkret inne i bilen.

Jag tryckte gaspedalen mot golvet och skulle precis fälla en vass kommentar, när bilen guppade till och sladdade över den hala asfalten.

En blick i backspegeln fick mig att inse att vi kört över människokroppen. Igen.

Ett genomträngande Tuuuut ljöd genom skogen när mitt huvud träffade ratten med en dov duns.

”Varför har jag alltid en sådan…” En kort paus för att komma på en annan svordom som inte var jäklans.

”Varför har jag alltid en sådan rutten otur?” jämrade jag mig samtidigt som min hjärna undrade varför jag i all världen valt just rutten? Jag skakade förbryllat av mig tanken och Liz gav mig ett medlidsamt leende medans jag öppnade den knirrande bildörren.

Jag gled försiktigt av sätet och föll de 2 decimetrarna som var kvar till marken. Sedan gick jag med raska steg mot liket innan min hjärna skulle hinna ikapp mig och tvinga mig tillbaka till gudfader Samuel surmulen.

”Helvette, kvinna. Kan du inte se dig för?” muttrade liket och satte sig upp. Och jag skrek, Åh satans vad jag skrek. Jag skrek som om jag såg himlen falla ner och min sista gärning i livet skulle vara att spräcka alla trumhinnor inom 1 km avstånd.

Det levande liket, eller ska man säga det levande före detta döda liket? I vilket fall som helst grabbade den tag om min nacke och tryckte sin illaluktande hand mot min mun för att tysta den.

Jag fäktade vilt med armarna för att komma loss och Liz skrek av rädsla och förtvivlan över att inte kunna hjälpa till. Zombien grep kvickt tag om mina handleder och tryckte upp mig mot Pickupens Bakre del.

”Lugna dig kvinna! Röt den manliga Zombien, för den var definitivt maskulin.