Natten son (Swedish)

Tiki masker

Marie blev som förälskad i tanken och skuttade praktiskt taget in genom valvet igen.

"Doopidi doopidie Doo!" Joddlade hon och kikade tillbaka på oss.

"Jag ska genast fixa ett bad åt er. Och sovrum och en hel BANKETT!" Hon försvann runt hörnet. Jag skakade av mig Jeremys arm och vände mig mot honom med handen i sidan.

"Ibland går det lite hårt till?" upprepade jag med en skeptisk blick på den ned smutsade killen framför mig. Han skruvade osäkert på sig.

"Det lät bättre i mitt huvud" mumlade de spruckna läpparna.

Ett sting av irritation färgade mitt synfält svart.

"Jaha..." Den släpiga tonen Du-är-inte-riktigt-klok, fanns utan svårigheter att hitta i min röst och jag vände demonstrativt på klacken för att trava in i huset.

Doften av nybakt bröd och gamla klänningar tog sig in i min näsa och gav mig lugn när jag mötte Ateljéns minnen. Den undersköna trappan jag och mamma duellerat ovanpå, med plastsvärd i högsta hugg, efter att ha kollat på våra favorit pirater på TV.

Det gamla trägolvet som jag 1000 tals gånger kladdat ned med mina leriga ridstövlar hade nu täckts av en mysig matta i ägg vitt ... Jag lutade huvudet bakåt och blickade upp mot den stora kristallkronan som tronade där i taken med miljontals vassa kristallbitar, jag suckade djupt.

Jag hade saknat det här... sååå mycket.

"Iiiiiiiiiih!!" Mina trumhinnor blev till russin och min skalp sprack mitt itu när Maries fruktansvärda skri studsade mellan väggarna.

"Mattan! Min underbara Matta!!!! Jädra Ungjävel!! Ut!" Marie, argare än någonsin förut, kom dundrande mot mig och praktiskt tagen slängde ut mig ur mitt eget hem.

"Pewudie!" vrålade min hushållerska, skrattretande lik en ilsk pittbull med sin mulliga kropp och fladdrande kinder.

Marié tog ett hårt grepp om min nacke och bokstavligt talat SLÄPADE mig ner på grusplanen. 

Hon drog med mig hela vägen bort till stallets cement platta (dit man tog hästarna när de verkligen behövde en riktig av duschning)

Mariè slängde mig nästan brutalt hårt ner på den fuktiga cement ytan och klampade vidare till vattenslangarna.

Jag hann knappt inse vad som höll på att hända innan den kalla vatten stålen träffade min kropp.

Jag skrek. 

När den hårda skoningslösa strålen äntligen försvann spottade och fräste jag, Drog efter andan som om jag nyss fått en spark i magen.

Liz, som helt plötsligt bestämt sig för att närvara, poffade upp bredvid mig " Hahahaha! Som du ser ut!!!" mina käkar knådades mot varandra i sitt försök att hålla tillbaka en morrning.

Den kalla plasten från vattenslangen träffade mig med en smärtsam snärt när Marié kastade den i famnen på mig.

Jag stod där. Blöt, chockad och utelämnad. Ingen hade brytt sig... ingen... inte ens hästarna som alltid sökte efter en med blicken och spetsade öron.

Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

De marscherande stegen kom tillbaka mot mig igen. Jag svalde känslan av att kräkas och tittade upp mot terrassen där Marié kom springande... denna gång med tårar sprutande ur ögonen.

"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt!!!" Utbrast Marié och drog mig (genomblöt o kall) in i sin famn.

"Jag vet inte vad som tog åt mig!! Åh Amy! Förlååååt miiig!" kved hon... tankarna ville inte riktigt hänga med min hjärna... jag försökte förstå. Det gjorde jag verkligen, men det verkade som om tankarna hade fryst mitt i rörelsen... krossats och malts ner till tunna snöflingor. Bara fragment av förståelse.

Tänderna hackade i min mun som om de försökte borra sig enda ner i käken. Blodet i lederna frysta till is.

Synfältet började mörkna i kanterna som en kall skugga som sträckte sig fram ur mitt inre och tog mina ögonglober i sina händer…

Jag återfick medvetandet bara några sekunder efteråt. Marié hade då lyft upp mig i famnen, burit in mig i huset och var på väg upp för trappan. Kyliga vattendroppar sicksackade över min frysvita, knottriga hud. Droppade ner på trägolvet och den äggvita mattan. Mariés varma andedräkt sköljde över mig, huden skrek av längtan, hennes puls vibrerade in i mig och vick våra hjärtan slå i takt.

Vi nådde toppen av trappan och luften doftade bubblor och rosor. Jag vände huvudet mot lukten och den svävande dimman från toalettrummet. Med långsamma, rytmiska steg förde vi oss fram till den gläntande dörren… och vidare.

Mina ögon fann Jeremys blixtrande leende, lysande röda hår och nu rena, rosiga, friska hud.

Bilden svetsades fast på min hjärnhinna. Orubblig och omöjlig att göra annat än att bara gapa.

Jeremy, vars kropp var nertryckt i det vita, rymliga, rosendoftande och bubbel fyllda badkaret, kämpande för glatta livet mot ett par händer med en rosabubblig tvättsvamp och skära naglar.

Det nästan granit röda håret hängde längre ner än till skulderbladen nu när det inte längre var fryst utav lera och löv.

Mina ögon drogs tillslut upp till Mariés ansikte, där jag mötte ett par dömande mörkbruna ögon.  Jag tittade rodnande ner… rörde runt i min gryta av känslor och lade till avundsjuka och skuld bland det förvirrande rosa kära.

Jag fick själv samma behandling en trappa upp. Dock utan att klaga och njöt när svampen masserade mina skulderblad och ryggkotor.

Väl ren och parfymerad släppte hushållerskan iväg mig med ett leende och löfte om varma mackor och Makroner.

Hårt paketerad i min svarta, fluffiga morgonrock hasade mina fötter över den mjuka hall mattan.

Mina ögon svepte över de färggranna, djupa porträtt och oljetavlor hängande på väggarna i tunga, förgyllda ramar.

Det ena bestämda ansiktet efter det andra gled förbi mig. Fader Josef, Lady Cathy, konstnärsparet Lillian och Rubert.

Och precis bredvid dörren till mitt rum, med en bakgrund som perfekt matchade hallens rubinröda tapeter, Tronade gammelmormor Stevia i sin detaljerade, silkes klädda fåtölj och silvergrå spetsklänning som inte lämnade särskilt mycket hud blottad.

”Vristerna, mitt barn! Det är det som räknas! Glöm maten och vänligheten. Blotta vristerna och le det där goooa leendet! Såå ja! Med dem vristerna kan du charma självaste Johnny Depp!” Jag skakade på huvudet…

Stevia hade varit en riktig krutgumma och trotts sitt stränga yttre haft det varmaste Leendet jag någonsin sett.

Jag vred om den kalla dörrknoppen och trädde in i mitt rum.

Synd nog hade jag bara fått träffa Stevia en gång, när jag precis fyllt 10. Hon hade hällt över mig presenter i form av trämasker, bongotrummor och bambu dekorationer hon samlat på sig under sina långa äventyr i Afrika.

Jag drog fötterna genom den varma, mörka mattan när jag skred genom rummet, fram till den väldekorerade, rosenlila väggen.

Fingertopparna snuddade försiktigt vid den avlångsgröna tiki-maskens inbuktande ögon och mindes tillbaka.

Min mammas brinnande, entusiastiska blick när Stevia berättade om hennes möte med den äldsta giraffen på hela savannen och hur hon och gänget toppade tjuvjakten på en familj lejon.

Mammas och pappas tysta samtal under natten och beskedet som kom morgonen därpå.

”Gumman… jag och pappa ska ut och jobba ett tag… Nej vi lämnar dig inte! Du är en stor flicka nu och vi kommer tillbaka! Vi ska se till att du får det riktigt roligt!”

Jo visst. MY ASS att jag haft...

En suck smet ut mellan mina läppar. Det var 6 år sedan…

Jag tittade upp över taket och väggarna. belamrade av tiki masker, gamla fossiler och klister märken.

Dörren svängde försiktigt upp och jag svängde runt.