Natten son (Swedish)

Sammet och oväntat förflutet. Del-1

Peter, en liten, tanig gråhårig man som tjänstgjort som vår kusk i över 30 år, kom körandes längs med grusgången uppe på den svartblanka droskan.

Mina ögon lades direkt på de två drag hästarna, mitt hjärta tog ett högt skutt.

Mitt engelska, mörkbruna fullblod (en stjärna i galopp), Magdalie. Travade sida vid sida med med Conor, Welsh Cob-ponny (svart)och en av mina favvisar, även om han inte var vidare snabb. Plötsligt kliade det såå i fingrarna efter att få stryka med borsten över deras präcktiga mankar...

Peter stannade till precis bredvid oss och flinade brett i sin lite för stora (vita) Smoking medan jag kliade Conor i manen.

"Er skjuts, fröken?" frågade han vänligt, utan att ens tillåta sig att lyfta på ögonbrynet åt vårt smutsiga skick. Jag log.

"Mer än gärna, Peter. Det här är Jeremy, en.. ehum.." Började jag att presentera.

"Trevligt, trevligt." Räddade Kusken mig och lyfte på höghatten för Jeremy. Jag log lättat.

Med en sista varsam klapp lämnade jag Conor, grep tag om Jeremys handled och drog honom mot droskans grepp.

Min hand skulle precis gripa om handtaget, när Jeremy härklade sig och frigjorde sig ur mitt grepp. Med min oroligt förvirrade blick efter sig, gick Jeremy runt och fram till dörren. Med en elegant rörelse (som han gjort det minst 1000 gånger- svängde han upp dörren och bugade inför mig.

"Damerna först." det klassiska ordet som killar ofta sade för att håna dig, lät intensivt och upphettat när han sade det. Med kinder blossande röda klev jag upp i droskan och satte mig ytterst motvilligt i en av de vita svindyra sätena.

Jeremy hoppade in efter mig och stängde dörren, vagnen började genast rulla. Peter gjorde en skarp u-sväng, Jag och Jer såg blygt på varandra. Vi hade varit tillsammans hela kvällen men aldrig suttit tysta och sysslolösa...det fick fjärillarna att kittla i magsäcken. Minnet av Nästan kyssen plågade mig, varför kunde inte Peter kommit vara 10 sekunder senare?! Var det för mycket begärt?!

"Ehum..." började jag och kände mig allt dummare för var sekund som gick.

"Hur kan det komma sig att du kommer hem nu, fröken?" frågan kom så plötsligt att jag hoppade till och stirrade upp i taket - ungefär där peter satt.

"Ehum..Min..VÄN här, råkade ut för en...eh..en olycka kan man kalla det...han behöver bara..tja.. vila lite" jag brast ut i ett tyst skakande fnitter på slutet och flinade mot Jers skeptiska blick.

Det gick en liten stund av komiskt utbytande blickar innan Peter - Fan att han var så snäll, annars skulle man kunna förbanna honom- avbröt oss igen.

"Vi är framme, fröken." som på kommando stack både jag och Jeremy ut huvudet genom fönstret och stirrade upp på den storslagna byggnaden framför oss.

Den stora, Vita slottsliknande keramik byggnaden tronade i mitten av den absolut vackraste rosengård jag någonsin vandrat egenom. Lika vacker och likt paradiset som det varit senast jag varit hemma...

Jag drog in den kyliga nattluften genom näsan. Skogens kryddiga mossa, Hästarnas höluktande andedräckt, vågorna mot stranden 50 meter bort, rosornas fyllighet, nybyggda träterassen som fortfarande luktade sågspån...Jag suckade lyckligt. Om det fanns något som fick mitt hjärta att klappa var det mitt hem.

Magdalie och Conor gjorde bestämt halt och jag praktiskt taget kastade mig mot dörren för att få komma ut och höra gruset knastra under mina Converce sulor. Min mulliga f.d barnvakt och hembiträdenas ledare kom utrusande ur slottets enorma dörrvalv med en mjölflöck på kinden och över hela sitt rosablommiga förkläde.

"Amelie!" Utbrast hon överlyckligt och föste in mig i en björnkram, strax innan hon tryckte mig ifrån sig igen.

"Men vaaad har du gjort med håret Jänta?!" Klagade Marie hörljut samtidigt som hon drog i mina korta hårtessar. Men det var inget emo hur hon lät när hennes perfektionistiska blick föll på lermonstret som stod vid min sida.

"Och VAAAAAD har du gjort med HONOM!?" Min gammle vän lät totalt skärrad och Peter var inte till någon större hjälp där han stod och skakade nedlåtande på huvudet. Till min förvåning lade Jeremy sin Bandadas prydda arm om mina axlar och log en kaxigt som blixtrade mot hans lerbruna hud.

"Ibland går det lite väl hårt till vid våra möten" Flinade han obekymrat och plirade på mig under popp frisyren för att se om jag förstod hans interna skämt, jag himmlade med ögonen. Var gång jag "mött" Jeremy hade jag kört på honom...det kan man nog kalla för att "Det går lite hårt till".

Men för stackars ovetande Marie, hade orden en helt innebörd. Tllmin förvåning kved hon till av glädjetårar.

"Nämen åååh vad underbart! Vår lilla flicka...äntligen vuxen" hon lade sina händer för munnen och såg stolt på mig. Jag kvävde impulsen ut i det klassiska Maaammaaaa stönet.