Natten son (Swedish)

Rhododendron och leriga läppar

Den trygga famnen kändes underligt varm, men ändå rysigt kylig på något sett. Jag lutade huvudet bakåt och såg upp i Jers ansikte... en elektrisk stöt for genom min ryggrad och vibbrerade i magen som en galen Xbox kontroll.

Jag log ett prövande leende och med ens var han borta, Jeremy backade så kvickt att jag nästan föll över kanten igen. Ett busigt leende lyste upp hans läppar och hans hand greppade min.

Med en konstigt berusande känsla gungade i kroppen medans vi satte fart längs motorvägen, åt motsatt riktning jag kört förut. Jag frustade till av skratt när jag kom på hur vi måste se ut!

Prästens GUDdotter med nerskitade kläder och sitt korta, blonda, annars så strickta hår, sprängfullt med löv. Tillsammans -hand i hand- med en till synes ner blodad vilde.

Efter en halvtimme - sisådär 20 minuter-, kom vi fram till mina föräldrars herrgård.

Jeremy såg förbryllat ner på mig när jag gick fram till de svarta smidesjärns grindarna som spärrade vägen in till herrgården och drog lätt i min hand.

"Ehm... Amy? Är det inte bäst om vi bara fortsätter? Vi vill ju inte stör..." Jeremy stoppade sig när jag läppte hans hand och tryckte in den lilla knappen på ringklockan.

Ett kort brusande ljöd ut i natten när den slitna ringklockan försökte koppla signalen till huset och sedan tillbaka till högtalarna vid grindarna. Jeremy blängde anklagande på mig med läpparna som ett blekt streck.

"Hallå? Vem är det? Om det är några satans ungar så ska jag sannerligen komma ut med påken och.."

"Hej Marié'" skrattade jag och avbröt den sömnigt förbannade rösten i andra änden. Min egendomliga, lite föråldrade och inte så lite knasiga husmor drog chockat efter andan.

"Åh moder! Vad gör du hemma, här, vid denna tid på dygnet?! Åh! Vad glad jag blir!" Det kändes som det gick en evighet innan hon slutade pladdra.

"Men strunt i det! Vid alla höghus! Du måste ju komma in!" De mörka smidegrindarna svingades automatiskt upp och Jeremy stirrade storögt på mig när jag drog med honom in på grus uppfarten.

"Du sa aldrig att du bodde i ett slott" sade Jeremy anklagande och såg sig omkring - på de välklippta gräsmattorna, trimmade rosenbuskarna och silverskimrande pilsträds grenar som hängde över oss- Jag skrattade.

"Tekniskt sett är det en Spetsig herrgår med torn, och jag bor inte här heller" Jeremy vände sin blick mot mig med rynkade ögonbrun. Jag log lugnande.

"Men jag kan flytta hit så fort..." En klump fastnade i halsen och jag fick svälja ett antal gånger innan den gav med sig, jag SKULLE komma över dem!

"Så fort... eh.. så SNART mina föräld..rar är tillbaka.."

Gruset knastrade under våra fötter och gången blev bredare.

Jeremy såg upp bland pilträdsgrenarna som flätade ett tak över oss.

"Var är dina föräldrar Amy?" frågan var svävande, som om han inte riktigt skulle lyssna på svaret, men den trampade ändå på en väl nedgrävd öm tå. Klumpen kom tillbaka.

Jag svalde krampaktigt.

Sanningen var att jag inte visste var mina föräldrar var. De hadelämnat mig i sticket - med min bästa vän som dog en vecka senare och gudfadern jag inte räknar som något speciellt varmt omhändertagande- för sex år sedan för att stiga i sina karriärer som arkeologer. Jag hade inte hört ett knyst från dem sedan de hoppat in husbilen och slirat ut från den här grusuppfarten. Tydligen hade de bara väntat på ett tillfälle att få lämna mig.

Fast de lämnade mig inte direkt fattig! "Huset" och tomten ägde vi själva till minsta grästuva, Personalen blev betalda över internet och jag? Jag hade ett fett konto som det ramlade in pengar på och bara låg och väntade på att få användas...

Det som fattades var kärlek, jag ville ha mamma...

Självklart sade jag inte det högt, för vem erkände att de saknade sin MAMMA inför en snygg kille?!

Jag log ett stort, fejkat, stolt leende mot Jeremy när han vände sina blå ögon mot mig igen.

"De är arkeologer. Dina då?" Jeremys ansikte stelnade. Bekymrat grep jag hans hand igen och log försiktigt, han andades ut.

"Jag vet inte...har ingen aning faktiskt. Jag lämnades till barnhemmet när jag var 3 år gammal.." Jeremy rykte på axlarna -på det där sättet som ser så uppenbart ledsamt ut- när jag kramade hans hand med min.

"Jag var alltid skurken, missfostret där, på barnhemmet.. Om något ont inträffade, skyllde man på mig, jag var den perfekta måltavlan... De kallade mig för Freak.." Hans ögon blev besynnerligt fuktiga en sekund, innan han drog ett djupt andetag med näsan och gav mig ett försök till tappert leende. Jag kunde inte få mig själv att le tillbaka, han såg så fruktansvärt ledsen ut.

"Så ingen adopterade mig..Ingen vill ju ha freaket.." ett kort skratt undslapp honom.

"Att fylla 18 var det bästa jag någonsin gjort" Vi gick tysta under pilträdens tak, tröstade varandra genom att låta våra känslor plåstra om den andres sår.

Kort därpå duckade vi under ett vattenfall av pilblad och kom ut till en doft av Rhododendron. Framför oss, längs med den ogräsfria grusvägen, växte enorma Rhododendron buskar i alla dess färger. Jeremy drog förundrat efter andan och rusade fram till busken närmast oss, en av mina absoluta favoriter : President roosevelt. Jag kunde inte hålla mig för skratt när Jeremy tryckte ner hela näsan i ett blomknippe. Han kikade upp på mig med överlyckligt lysande ögon, knäckte av en av de tvåfärgade blommorna och rusade fram till mig.

"Vad heter de här blommorna Amy?" frågade han och viftade med den arma stackars blomman framför näsan på mig. Jag log brett.

"Det är en Rhododendron; President roosevelt, de är så vackra." jag lutade mig fram och drog in blommans doft i mina lungor samtidigt som jag kände Jeremys blick vila på mig.

"Ja... vacker.." Jag såg upp, in i Jeremys ögon. En ilning for genom ryggraden när hans varmt glödande ögon blickade in i mina. Våra kinder blossade upp -även om hans syntes mindre under all lera- och vi sänkte samtidigt blicken.

"Ehum...jag menar fina. Skulle den vara på dig alltså..." jag kunde inte låta bli att le när jag såg den ler doppade killen stå där framför mig med blomman höjd i en tafatt gest. Jag drog en hårslinga bakom arat och lät Jeremy sätta dit blomman. Handen stannad över min kind och han såg mig djupt i ögonen.

"JAJAJAJAJA!" Ropade rösten i mitt huvud och Liz, som tidigare hålt sig i bakrunden, försvann med ett "poff". Mitt hjärta slog i tackt med orden som dunkade i mitt huvud. - Kyss mig, kyss mig, kyss mig-

Jeremy lutade sig närmare och min blick fokuserades på hans leriga läppar. -JAJAJAJAJA!-

Han var så nära att hans andedräkt sköljde över mitt ansikte, mint och fräsch lime...

Ljudet av hovar som slog mot grus fick oss att flyga isär och stirra uppför gången - Fan...- morrade min hjärna.