Syster till Ogge Molander

Neeej

Jag har bara Internet en stund varje dag just nu, så jag lägger ut ett kapitel nu❤️

----------------------------------

Jag försökte få upp mina ögon, men det var inte så lätt. Efter kanske 20 min så öppnade jag äntligen mina ögon. Jag tog bort masken från mitt ansikte, men jag hade inga slangar på min arm. Jag reste mig upp och började gå. Min mage värkte, men jag kämpade för att gå. Jag var äntligen framme. Jag öppnade dörren och alla tittade på mig.

-Josefine, sa Oscar och kysste mig.

Jag satte mig på sängen.

Mickis räckte Evelina till mig.

-Hon har din haka, sa jag till Oscar.

-Hon har dina vackra blåa ögon, sa Oscar.

Mickis och Daff kramade om mig.

Dörren öppnades och Ogge, Felix och Kat kom in.

-Jossan, sa Ogge och kramade mig.

Samma med Kat och Felix.

Plötsligt så hörde man skrik utanför.

-Kat, sa Daff.

Kat gick ner.

-KAN NI SLUTA SKRIKA TACK, VISA RESPEKT, skrek Kat och kom in igen.

Omar hade pratat i telefon och kom in gråtfärdig.

-Omar, vad har hänt?? Frågade jag.

-M-m-mamma ä-är s-skadad, grät Omar.

Oscar tog Evelina och jag kramade om Omar.

-Nån har knivhuggit henne, grät Omar.

-Ska du åka till Göteborg?? Frågade Mickis.

Omar nickade.

-Kom så skjusar jag dig till Göteborg, sa Mickis.

Omar och Mickis gick och man hörde mer skrik.

'Oscars perspektiv'

Jag och Josefine satt på sängen och kollade på Evelina som låg och sov.

Felix kom upp med mackor åt oss.

Jag kollade ut genom fönstret. Foooers stod fortfarande kvar.

-Kat, kan du säga till dom att dom får komma imorron istället?? Frågade jag.

-Visst, svarade Kat.

-OSCAR VILL ATT NI KOMMER TILLBAKA IMORRON,DOM BEHÖVER VILA!!! Skrek Kat.

Dörren öppnades och en läkare kom in.

-Där är du, jag trodde att du hade rymt, sa läkaren till Josefine.

Josefine bara skrattade.

-Ni får åka hem om 2 dagar, sa läkaren.

-Längtar, sa Josefine.

Ogge ställde sig upp och tog en bild på han, Josefine och Evelina.

'Omars perspektiv'

Jag grät hela vägen till Göteborg.

-Omar, hon kommer att klara sig, sa Mickis.

Efter 3 timmar så var vi framme. Mickis följde med mig in till mamma.

Hon låg där helt still, hon var blek och hade stängda ögon.

-Madre, no te mueras, lucha, viskade jag i hennes öra.

-Vad sa du?? Frågade Mickis.

-Mamma, dö inte, kämpa, svarade jag.

Plötsligt började det pipa. Massor av läkare kom in.

-Du måste gå nu, sa en läkare.

-MAMMA, DÖ INTE, KÄMPA, grät jag.

Mickis kramade om mig och vi satte oss i väntrummet.

-Jag vill inte, grät jag.

-Omar, andas, sa Mickis.

Plötsligt så såg jag Mira gå förbi mig.

-Mira, snyftade jag.

Mira vände sig om.

-Omar, hej, sa Mira och satte sig ner.

Vi kysstes.

-Vad gör du här?? Frågade Mira.

Jag tittade på Mickis.

-Hans mamma har blivit knivhuggen, svarade Mickis.

-Nej, inte Wilnur, sa Mira och började gråta.

Efter 2 timmar till så kom en läkare.

-Jag är ledsen, hon klarade sig inte, sa läkaren.

Jag var helt chockad. Jag ramlade ner på golvet och grät. Mickis plockade upp mig.

Vi åkte hem till mig.

Jag la mig i mammas säng och grät.

-Jag orkar inte, grät jag för mig själv.

Mickis sov i gästrummet och Mira sov i mitt rum.

'Josefines perspektiv'

Jag hade fått en sms av Omar.

'Hon klarade sig inte😭' stod det.

-Wilnur är död, sa jag och började gråta lite......