Syster till Ogge Molander

Planen och sanningen❤️

Kapitel till syster till Ogge Molander

Tidigare:

- SLUTA SKYLLA PÅ MIN FLICKVÄN!! Skrek Felix.

- Dra härifrån, sa jag.

Felix tog tag i Natalies arm och drog...

'Ogges perspektiv'

Felix hade skyddat Natalie framför Josefine? Hur kunde han göra det? Jag, Oscar och Omar hade sett att Natalie hade knuffat henne. Och Felix bara drog?

Vi satt i väntrummet på sjukhuset och väntade på besked från läkarna. Det var visst inte så jättefarligt men de kunde inte säga mer när vi kom. Men jag fattar inte hur Natalie kunde göra så. Jag trodde att hon och Josefine var kompisar.

När jag satt och tänkte hade jag inte märkt att en läkare hade kommit in i väntrummet. Hon stod framför oss alla och harklade sig.

- Är ni anhöriga till Josefin Molander? Frågade hon.

Jag nickade försiktigt.

- Hon har fått en kraftig hjärnskakning och brutit armen så ni får ta det lite försiktigt men hon kan ta emot besökare nu, sa läkaren.

Både jag och Oscar ställde oss upp snabbt.

- Vilket rum är hon i? Frågade Oscar.

- Rum 388, svarade läkaren.

Jag och Oscar sprang mot rum 388. 386... 387... 388! Vi var här! Jag andades tre djupa andetag innan jag drog ner handtaget och gick in i rummet. På sängen framför oss låg en Josefin med blåmärken över hela kroppen och slangar kopplade till armarna. Hon hade också ett bandage virat runt huvudet.

- Josefin! Sa Oscar med ett glädjetjut. Sedan sprang han fram och kramade henne försiktigt. Sen kysste han henne på munnen och log stort.

Nu var det min tur. Jag gick fram till Josefin och kramade henne. Hon låg fortfarande i sängen så det var ganska svårt att krama henne ordentligt. Men det gjorde inget.

- Var är Felix och Omar? frågade Josefine med ett leende.

- Omar är och äter mat med Mira och Felix, Oscar avbröt sig mitt i meningen. Josefine var så glad men när hon såg våra bekymrade miner bleknade hennes leende.

- Han drog, viskade Oscar tyst. Men Josefine hörde för på en gång såg hon plågad ut.

- Han dro

Han drog? Varför? Frågade hon.

- Han trodde inte på oss när vi sa att Natalie knuffade dig, sa jag. Tårar bildades i Josefines ögon och sakta rullade de ner på hennes kinder.

- Trodde han inte på er? Frågade Josefine med en tom röst.

- Nej, svarade Oscar. Med ett ryck flyttade Josefine blicken från rakt fram till mig.

- Ogge, ge mig din mobil, sa hon bestämt. Jag tog upp min mobil från fickan och sträckte över den till Josefine. Hon knappade på skärmen. Jag såg inte vad hon gjorde och det gjorde inte Oscar heller. Men efter någon minut så placerade Josefine telefonen vid örat.

'Josefines perspektiv'

Jag gick in på Ogges mobil och ringde Felix. Det gick fram sju signaler innan han svarade.

- Ogge Natalie har berättat allt för mig, jag vet att hon aldrig skulle göra något sånt, hörde jag Felix röst svara i telefonen.

- Det är inte Ogge det är Josefine, sa jag. Jag hade tänkt typ skrika åt honom som en åsna men det Felix sa fick mig at ändra mig. Han trodde på Natalie mer än han trodde på mig. Hur kunde han?