Är jag ett monster?

Kapitel 1

Isabellas perspektiv
- Isabella! ropar Rebecka när hon kommer springandes från bussen.
- Hej Becka , svarar jag trött.
- Varför så trött? frågar hon och knuffar mig lätt i sidan med ett litet snett leende på läpparna.
- Vet inte, svarar jag sömnigt och gäspar.
Hon ger mig en uttråkad min och rycker på axlarna.

Vi fortsätter att gå mot skolan medan jag försöker att inte falla ihop på marken. Svar: ja så trött är jag. Som tur är så ställer hon inga fler frågor. Även om hon är en av mina bästa vänner och jag älskar henne så kan hon ibland ha för många frågor.

När vi kommer in i skolan så möts vi av många högljudda röster och jag får genast en extrem huvudvärk. Ina kommer glatt skuttandes fram till oss.
- Gissa vad som hände i helgen, gissa gissa, säger Ina så uppspelt att jag tror att hon ska spricka när som helst.
- Du...hmm försov dig, gissar jag trött.
Jag verkar inte kunna tänka på något annat än att sova och vila.
- Nej, varför skulle jag Bella, svarar Ina. Ni får gissa igen, fortsätter hon och klappar händerna.
- Du har fått en kille, säger Rebecka säkert.
- Rätt, nästan skriker Ina av iver och börjar hoppa upp och ner.
Hon tar tag i Beckas arm och drar med henne ut ur kapprummet och jag hör hur hon börjar prata om det. Jag bryr mig inte om att hon inte drog med mig också även om jag också är hennes bästa vän. Men jag är för trött för att bry mig om det nu.

Jag går till mitt skåp låser upp och lägger in min väska, slår trött igen skåpsluckan låser och sätter mig på huk med ryggen mot skåpet med huvudet vilandes i händerna. Då hör jag Erik, Elliot, Villiam, Simon och Melvin som pratar om Lucas. Från en början struntar jag i dem eftersom de typ alltid snackar skit, men jag börjar lyssna när Erik nämner mig.
- Lucas är ju fan lika trött som Bella idag, säger han och pekar över axeln mot mig.
- Det är konstigt att han är så trött, svarar Melvin.
- Varför? frågar Elliot.
- Han är ju aldrig så trött och har alltid en massa energi, precis som hon, svarar Melvin och nickar med huvudet.
- Det kanske finns en förklaring till varför båda är trötta, säger Erik och flinar.
- Men den är lite dirty, konstaterar Erik med ett litet självsäkert hånleende som får mig att vilja spy. - Men vafan tänker du med Erik. Tänker du med lilltån eller. Han skulle aldrig göra de med henne, halvt skrattar Villiam fram.
- Han gillar ju henne så varför inte, svarar Erik självsäkert och med en belåten min.
- Det vet vi alla men det är ändå lite konstigt, svarar Simon.

Jag orkar inte lyssna mer så jag tar fram min mobil kopplar i hörlurarna och sätter på The Scientist av Coldplay, lutar huvudet mot skåpen och blundar. Jag tror jag somnade för när det börjar klarna till i huvudet så hör jag Lucas som pratar.
- Isa, Isa, god morgon, säger Lucas lugnt med ett litet leende på läpparna.
Han skakar  min ena axel lite, jag öppnar ögonen och gäspar.
- God morgon Luke, svarar jag sömnigt och gnuggar mig i ögonen.
Han ler ännu mer när jag säger hans namn men jag tänker inte så mycket på det.
- Isa, du har sovit jättelänge. Det är lunch nu så kom så går vi och äter, svarar han och reser sig upp.
Det syns att han är trött på sättet han rör sig. Han sträcker fram handen för att hjälpa mig upp och jag tar den och låter honom göra det.

Lucas perspektiv
Innan lunchen hittar jag Isabella sitta och sova mot skåpen och jag går fram till henne. Hon har missat alla lektioner hittills och jag började oroa mig för henne, så att hitta henne här sovandes får mig nästan att börja skratta.
- Isa, Isa, god morgon, säger jag lugnt med ett litet leende.
Jag skakar hennes ena axel lite och hon öppnar ögonen o gäspar.
- God morgon Luke, svarar hon sömnigt.
Jag ler ännu mer och känner hur jag blir alldeles varm inombords när hon säger mitt namn.
- Isa, du har sovit jättelänge. Det är lunch nu så kom så går vi och äter, svarar jag och reser mig trött upp.
Jag ser att hon uppfattar mina trötta rörelser men jag struntar i det och sträcker istället fram handen för att hjälpa henne upp från golvet. Hon tar tag i min hand och jag känner en härlig rysning genom hela kroppen, varför måste jag vara så svag för henne? Jag hjälper henne upp och jag ser direkt att hon inte orkar stå själv så jag lägger min arm runt hennes midja och stöttar henne medan vi börjar går mot matsalen.

Hoppas inte första kapitlet var för flummigt, långt och svårt att förstå men hoppas ni fatta det mesta. Förlåt om det är skrivet i både nutid och dåtid❤️
//Bella💗