Är jag ett monster?

Kapitel 7

Isabellas perspektiv
- Lucas, säger jag oroligt men längre hinner jag inte förrän jag hör snabba steg närma sig.
Jag vänder upp blicken och ser Viktor och Erik komma emot mig. Då ställer jag mig hastigt upp men mer hinner jag inte göra förrän Viktor tar tag i mina armar och Erik börjar mata in slag i ansiktet på mig. Men jag orkar inte bry mig. Om jag har tur slår han mig snart medvetslös precis som Elias gjorde med Lucas. När Erik ger mig en käftsmäll vrids mitt huvud åt höger och jag ser hur Lucas börjar röra på sig, han ser ut att försöka resa sig upp från marken. Samtidigt känner jag hur min mun fylls med blod.

Eriks perspektiv
När jag ger Isabella en rejäl käftsmäll vrids hennes huvud åt höger och hennes blick fastnar på något, eller snarare någon. Jag följer snabbt hennes blick och ser Lucas som precis sätter i sin knutna näve i marken för att resa sig upp.
- Viktor, han vaknar, säger jag lågt.
- Vad ska jag göra med henne då? frågar han.
- Kommer du inte ihåg planen? frågar jag.
- Nej, svarar han kort, rycker på axlarna och jag slår mig själv i pannan.
- När Lucas står upp och du knuffat omkull Isabella kan Elias skylla på honom så att han lär sig sin läxa, svarar jag och Viktor ser frågande ut.
- Vad ska jag göra då? frågar han och nu börjar jag undra om han är helt efterbliven.
- Du ska knuffa iväg henne, säger jag tydligt och hoppas att han förstår.
Han knuffar hårt iväg henne bort från Lucas, så hårt att hon tappar balansen och faller till marken. Precis enligt planen.
Jag ger henne en snabb blick men hon reser sig inte. Då hör jag steg i grus närma sig och jag och Viktor får bråttom att springa mot dem.

Elias perspektiv
- Jag såg honom slå henne, säger jag och låtsas vara orolig.
- Var är dem då? frågar Marie, läraren som jag hämtade för att sätta dit Lucas.
Jag ser Viktor och Erik komma skyndandes mot oss när vi svänger runt hörnet på byggnaden vid gräsplanen. Planen fungerar hittills.
- Marie, Elias skynda er. Han knuffa nyss omkull henne och hon verkar inte så stabil, ropar Erik när dem närmar sig.
Marie skyndar sig ännu mer och jag hänger på. Erik och Viktor ansluter sig till oss. När vi kommer fram till Isabella och Lucas på gräsplanen så står han upp och hon ligger ner i gräset och ser helt sönderslagen ut.
- Om det nu var Lucas som "attackerade" henne varför är han då helt sönderslagen i ansiktet? frågar Marie.
- Hon försökte vell få bort honom genom att försöka slå sig loss ur hans grepp, svarar jag lite osäkert och Marie går på den stora lögnen. 

Viktor, Erik och Marie går fram till Lucas där han står och stirrar helt chockat på Isabella. Jag går snabbt fram till Isabella och lyfter upp henne från marken och drar in henne i min famn och kramar om henne hårt. Då börjar hon gråta. Jag blänger på Lucas och försöker med min blick säga: va fan har du gjort mot henne. Det verkar funka för han vänder sakta ner blicken så att han nu stirrar ner i marken.
- Shhhh, gråt inte älskling, gråt inte. Det är över nu. Han kan inte skada dig längre, säger jag tröstande och vaggar henne sakta sida till sida.

Isabellas perspektiv
Jag ser Elias komma fram till mig. Han böjer sig ner och halvt lyfter upp mig från marken. När jag står upp drar han in mig i sin famn och kramar mig hårt. Då börjar jag gråta.
- Shhhh, gråt inte älskling, gråt inte. Det är över nu. Han kan inte skada dig längre, säger han tröstande och vaggar mig långsamt sida till sida.

Han släpper mig med ena armen och placerar sina fingrar under min haka och vänder försiktigt upp mitt huvud så att jag nu tittar honom i ögonen. Han böjer sig nedåt och kysser mig. Jag försöker dar ifrån men hans grepp om min haka är allt för hårt. Då börjar tårarna forsa ner för mina kinder eftersom jag hatar honom och ännu mer hatar hans beröring. Han drar ifrån och tittar med ett försök till en medlidsam blick på mig.

- Vad har han egentligen gjort mot dig älskling? frågar han och försöker låta ledsen men misslyckas totalt.
Jag samlar mig och försöker skärpa till rösten innan jag svarar.
- Han har fan inte gjort mig något, säger jag och hör hur rösten sviker mig. Den brister och jag låter helt söndergråten och hes.
- Du gråter stora floder gumman, vad är det som hänt? fortsätter han men den här gången placerar jag mina händer på hans bröstkorg och försöker med all min kraft att putta honom ifrån mig. Jag känner hur ilskan forsar genom min kropp som en svallvåg. Då känner jag Lukes blick i nacken och försöker att komma ihåg vad han bad mig om tidigare idag när jag hade skadat mig och han sa att mina ögon var orangegula.

Vad var det nu igen?

Juste, jag skulle ju tänka på en grön äng med blommor och kvittrande fåglar. Jag föreställer mig ängen, blommorna och fåglarna och känner hur jag slappnar av igen men ilskan finns fortfarande inom mig, långt inom mig och mitt hat mot Elias kommer alltid att finnas där efter vad han gjorde mot mig och Lucas.

Sorry för dålig uppdatering men har haft mycket i skolan och helt enkelt inte hunnit skriva. Men hoppas ni tyckte kapitel 7 var okej i alla fall.❤️
//Bella💗