Är jag ett monster?

Kapitel 3

Lucas perspektiv
Men jag håller känslorna för mig själv för hon vrider sakta på huvudet och lyfter handen som jag inte håller i mot huvudet och stönar lågt.
- Lucas. Var är jag? frågar hon ynkligt. - Du är hos skolsyster, svarar jag.

Jag ler mot henne och kramar hennes hand.Hon ler lite tillbaka men med både smärta och trötthet i blicken.

Isabellas perspektiv
Jag börjar uppfatta ljud och ett starkt och vitt ljus syns. Jag vrider försiktigt och långsamt på huvudet. Det värker och jag lyfter min hand som Luke inte håller i mot huvudet och lägger den vid pannan. Jag stönar lågt av smärtan i huvudet. Slog jag i huvudet? Jag minns inte. Det är troligtvis vätskebrist eftersom jag inte druckit något sedan frukost.
- Lucas. Var är jag? frågar jag.
- Du är hos skolsyster, svarar han och kramar min hand.
Jag ler ett litet men smärtsamt leende.
- Jag måste se för jävlig ut, säger jag lågt till Lucas.
- Japp, det gör du, svarar han förvånat och börjar småskratta.
-Är det så illa? frågade jag osäkert.
-Nej då, du är skitsnygg och jättesöt, svarar han med sin underbara röst och ler sitt underbara och vackra leende som pryder hela hans ansikte.

Jag tittar in i hans ögon och märker något jag inte märkt förrän nu. Hans ögon brukar vara grön- bruna men nu är de orangegula. Och då menar jag inte lite gulaktiga utan väldigt tydligt orangegula. Jag blir direkt orolig och lite rädd så jag frågar.
- Dina ögon..., är det ända jag hinner säga innan han avbryter mig.
- Vad är det med mina ögon? frågar han och ser osäkert på mig.
- Dem är inte grön- bruna som dem brukar, de är gula och oranga, svarar jag osäkert och frågande.
- Gula? Orangea? frågar han.
- Ja, gula och orangea. Lucas dina ögon är orangegula, säger jag och sätter mig upp på britsen som jag låg på.
Han mumlade någonting till svar men jag hörde inte vad han sa.
- Vad sa du? frågade jag.
- Det var inget, svarar han med ett fejkat leende.

Det där leendet betydde att något var fel och det oroade mig mycket.

Lucas perspektiv
Jag hatar att ge henne falska leenden. Men varför är mina ögon orangegula nu? Jag vet varför de brukar bli det men det får inte hända här. Inte nu. Det är inte säkert för någon, speciellt inte mig och min familj och Isa.

Isabellas perspektiv
Jag ser plötsligt oro i Lucas ansikte men förstår inte varför han är orolig. Allt har väll löst sig eller? Fast det är klart, det finns vell mycket att oroa sig för.
-Vad är klockan? frågar jag Lucas.
-Klockan är 15:23 så vi slutar om 7 minuter, svarar han.
Jag nickar till svar.
-Då antar jag att det inte är någon idé att gå till lektionen, säger Luke och gäspar.
Efter några minuter då skolsyster har undersökt mig för att se att jag mår bra går jag och Lucke till kapprummet och hämtar våra väskor och jackor.
-Ses imorgon, säger Luke och gäspar stort.
-Ses imorgon, svarar jag och börjar skratta.
Sedan går vi. Han hem och jag till bussen.

Förlåt för kort kapitel men i nästa kapitel påbörjas en ny dag. Så ville inte skriva längre nu.
//Bella💗