Är jag ett monster?

Kapitel 5

Lucas perspektiv
Hon kom till skolan 08:19. Alltså i sista minuten. Jag tittar ganska ofta mot henne för att försöka fånga hennes uppmärksamhet men det är omöjligt eftersom vår lärare Cynthia berättar om hur blodet och alla organ samarbetar på ett otroligt sätt i kroppen. Isa är helt fast eftersom hon vill bli läkare men jag ger inte upp och tillslut lyckas jag få ögonkontakt. Då ser jag att en lätt rodnad som stiger på hennes kinder och hur hon ger mig ett litet leende. Jag ler tillbaka och mimar:
Vi behöver prata.

Hon nickar försiktigt till svar och jag frågar:
När, var?

Hon håller upp 5 fingrar och mimar:
Lacrosseplanen.

Jag fattar direkt att vi ska träffas 5 minuter efter att lektionen slutat på lacrosseplanen bakom skolan. Så jag nickar till svar och hon vänder tillbaka fokuset på powerpointen på tavlan.

Isabellas perspektiv
Jag är helt inne i när Cynthia pratar om hur blodet och alla organ i kroppen samarbetar på ett otroligt och helt fantastiskt sätt. Men jag känner att någon slänger blickar mot mig för att fånga min uppmärksamhet men jag bryr mig först inte eftersom jag är så fascinerad av föreläsningen om människokroppen, men tillslut orkar jag inte mer och vrider på huvudet och då ser jag vem det är som tittar på mig. Lucas. Vi får ögonkontakt och jag känner hur en rodnad stiger på mina kinder och ett litet leende sätter sig på mina läppar. Han ler lätt tillbaka och mimar:
Vi behöver prata.

Jag nickar försiktigt för att Cynthia inte ska märka något och Luke fortsätter:
När, var?

Jag håller försiktigt upp fem fingrar och mimar:
Lacrosseplanen.

Han nickar till svar och jag ser att han fattar vad jag menar och vänder snabbt blicken framåt igen. Resten av lektionen kan jag inte tänka på något annat än vad det är Luke vill prata med mig om trots att vi har biologi. Ett av mina favoritämnen. Min mamma är läkare så det är troligtvis därifrån jag fått det. Lektionen tar slut och typ alla i klassen rusar ut ur klassrummet. Jag är en av dem som inte gör det men ändå hamnar jag mitt i allt det stökiga ute i kapprummet. Först blir jag knuffad lätt men lyckas återfå balansen men precis när jag ska vända mig om så ser jag Marcus "råka" knuffa till Villiam hårt i bröstet. Villiam krockar med ryggen in i Erik. Erik åker hårt in i min högra axel och jag ser kanten av skåpen framför mig i någon sekund innan jag slår i pannan och faller till golvet. Jag lyfter min hand mot pannan där det gör ont och möts av något varmt och klibbigt. Blod. Men jag blir inte illamående som de flesta andra tjejerna i min klass skulle bli utan jag studerar istället min hand och försöker bedöma skadan utefter blodet på min hand.

Lucas perspektiv
När jag kommer ut i kapprummet ser jag Villiam som krockar med ryggen in i Erik. Erik åker sedan hårt in i Isabellas ena axel och hon tappar balansen. Hon trillar omkull. Mot skåpshörnet och slår i pannan. Hon faller mot golvet och jag ser hur hon lyfter ena handen till huvudet. Hon blir blodig om handen. Det är lite skrattretande att hon bara halvsitter där och undersöker handen för att få en uppfattning om skadan. Även fast hela klassen är i kapprummet märker ingen vad som hänt. Jag tränger mig fram och knuffar de som står i vägen åt sidan och skyndar fram till henne, sätter mig på huk framför henne.
- Isabella, Isabella hur mår du? frågar jag oroligt och tittar henne i ögonen.
- Jag blöder och är yr i huvudet men annars är jag okej, svarar hon med ett leende på läpparna.

Jag ser hur hon blir svagare och lyfter upp henne i min famn och börjar gå tillbaka genom kapprummet. Den här gången är det inga problem eftersom alla flyttar på sig så jag behöver inte tränga mig fram med henne i famnen. Becka kommer springandes och håller upp dörren åt mig. När jag kommer ut så känner jag en sval vind komma emot mig medans jag börjar bara gå mot trapporna.
- Vänta på mig, hör jag Becka säga efter mig.
- Du behöver inte följa med, svarar jag lite irriterat utan att varken vända mig om eller stanna.
- Jag är hennes bästa vän, svarar hon lite sårat.
- Snälla, låt mig få hjälpa henne i alla fall 1 gång utan att någon av hennes bästa vänner är med, svarar jag lite sorgset och stannar och vänder mig om mot henne.
- Okejrå, men om du gör henne ledsen eller sviker henne så ska jag fan mörda dig. Är det förstått? säger hon bestämt.
- Det är klart att jag inte ska, svarar jag som om det vore lika självklart för henne som för mig.
- Du vet vad som händer om hon kommer till mig och säger att du sårat henne, svarar Becka självsäkert.
- Ja, ja jag vet, då mördar du mig, säger jag irriterat och skyndar mig ner för trapporna med Isabella i famnen.

När jag kommer ner till grusplanen skyndar jag mot byggnaden med rektorsexpeditionen, vaktmästaren och skolsyster. Jag tar ett fastare grepp om henne och öppnar dörren försiktigt. Skyndar med henne tryckt mot min bröstkorg mot skolsysters dörr men så klart är hon inte där. Jag går till den lilla soffan som finns där och lägger försiktigt ner Isa på den och sätter mig på huk på golvet bredvid och väntar och pratar lugnande med henne.

Isabellas perspektiv
Jag hör Lucas men kan bara se en suddig gestalt framför mig.
- Isabella, Isabella hur mår du? frågar han oroligt.
- Jag blöder och är yr i huvudet men annars är jag okej, svarar jag med ett leende på läpparna.
Han lyfter upp mig i sina starka armar och håller mig i sin varma famn ochbörjar gå genom kapprummet. Långsamt svartnar allt framför ögonen.

Jag hör avlägsna röster och det blåser lite. Rösterna tillhör Lucas och Becka och jag antar att vi är ute eftersom det blåser och en kyla tränger sig på och hotar att kyla ner mig. Men jag blir inte ett dugg kall för Lucas värmer mig.. Jag känner Lucas röra på sig och att det går nerför.

Allt blir svart igen.

Jag hör en dörr stängas.

Svart igen.

Lucas lägger ner mig på en soffa och tar tag i min hand.

Svart igen.

Lucas, var är han?
Varför håller han inte i min hand längre?
Lämnade han mig här?
Varför isåfall?
Jag ser allt klarare och tillslut ser jag honom komma emot mig. Han sätter sig på huk framför mig.
- Dina ögon glöder som eld, säger han och ler svagt mot mig.
- Va? frågade jag med en svag och undrande röst.
- Förklarar sen, men tänk att du ligger på en grön äng med blommor och kvittrande fåglar, säger han och skrattar smått.
- Okej, svarar jag utan att protestera.
Jag blundar och börjar fantisera ängen, alla småfåglarna som kvittrar och de ljuvliga sommardofterna.
- Funkar det? frågar Luke nyfiket och jag öppnar ögonen.
- Jag vet inte, jag känner mig lite lugnare, svarar jag.
- Jo det funka utmärkt, konstaterar han och skrattar.

Hoppas att ni tyckte om kapitel 5 och boken hittills.
//Bella💗