Rebellerna

Del 2

Jag gäspade stort och kollade mig omkring. Solen hade inte gått upp ännu men den stora klockan visade 4:45 vilket betydde att arbetet började om en kvart. Som vanligt kunde jag knappt resa mig upp, det knakade i lederna och det gjorde ont i hela kroppen. Under några sekunder funderade jag på om jag istället bara skulle ligga kvar, men det alternativet var ingen möjlighet utan skulle bara leda till nedflyttning. Imorgon var det dags för utvärdering. Ett tillfälle varje vecka inkallades alla en och en till kontrollcentret för utvärdering. Om regimen var missnöjda med en, kunde man flyttas till ett annat, hårdare läger. Totalt fanns det 100 olika läger, där nr 100 var det mildaste och nr 1 var det hårdaste. Om man som Överklass visade minsta tecken på motstånd förflyttades man genast till läger nr 100 och om man som Rebell på läger nr 1 misskötte sig avrättades man. Tvärtom, om man skötte sig flyttades man upp ett läger. Just nu befann jag mig på läger nr 10.

Jag hasade ur min hyresrätt och sträckte på mig. Snabb som en vessla bytte jag om till arbetskläder - en vit uniform med mitt nummer stämplat över bröstet, 19270. Med ett hugg av oro insåg jag att min uniformsmössa var försvunnen! Utan den fick jag frånvaro från arbetet. Jag kände paniken stiga inom mig och jag tittade med fasa i blicken runt omkring mig. Fablar också! Tänkte jag, det var det enda svärordet i lägrerna som fick användas utan automatisk nedflyttning. När jag precis höll på att ge upp såg jag något vitt sticka upp under madrassen. Min uniformsmössa! Dagen var räddad, trodde jag.

Jag hörde larmet ringa, vilket betydde att det var 5 minuter kvar tills alla skulle befinna sig på sin "arbetsplats" aka "tortyrplats". För min del betydde det att jag trots alla smärtor behövde springa för att komma i tid. Så jag släpade mig fram över de smutsiga gatorna mot central 2b. Central 2b var ett stort hus utan fönster där man skulle montera ihop tandkrämstuber till Överklassen. Ett arbete som jag hatade med hela mitt hjärta. Jag öppnade försiktigt porten och klev in. Jag stod i en stor sal med högt till tak. Ett rullband löpte rakt igenom hela salen och det stod stolar och bord utplacerade längs med. På varje stol stod det ett nummer. Nu gällde det bara att hitta mitt, 19270. Jag gick längst hela det långa rullbandet tills jag äntligen fann det jag letade efter. Med en suck av besvikelse insåg jag att dagens uppgift skulle bli att sätta på locken. Ett jobb som jag hade haft så många gånger förut... Och somnat på varenda gång. Jag misstänkte att regimen medvetet hade placerat mig här för att se vad jag dög till. Om jag somnade igen skulle jag med all sannolikhet flyttas ned. Nu gällde det allt. Jag fick INTE somna!

-------------------------------------------------------------------

Ett väldigt kort kapitel, men jag tycker att det blev ett bra slut... Skriv gärna vad ni tycker och vad jag kan förbättra.