Rebellerna

Del 4

20 minuter senare stod jag i givakt i mitten av torget. Jag såg att ytterligare 2 personer skulle beordras till läger 9, en gammal man med sneda tänder och vitt, långt hår och en kvinna i 40-årsåldern som såg ut att ha otrolig ryggverk. hon hukade sig framåt och huttrade till med jämna mellanrum. Den uniformsklädde mannen kom gående på andra sidan torget. Med sig hade han två så kallade säkerhetsvakter som alltid var med vid omplacering. De hade båda två mörkt, kort hår som stack fram under uniformsmössorna och små, bruna ögon som tycktes genomskåda varenda människas innersta tankar. Med taktfasta steg närmade dem sig det lilla sällskapet och jag tycktes skymta handklovar som stack upp ur deras fickor. En djup suck hördes från mannen med de sneda tänderna och han muttrade lågt; "Jävla misshandlare". Med en flätning av förfäran och rädsla kollade jag upp på mannen som log. Hade han inte insett att han just brutit mot lagen? Han svor på en allmän plats och pratade illa om styrelsen? När mannen såg min fundersamma blick skrockade han och viskade lågt; "När du dör, lova mig, det ska inte vara regeringen som orsakar det." Jag hann aldrig svara, för just då kom de tre männen fram till oss.

Jag kunde inte låta bli att tänka på mannens ord. De var förskräckliga. Hemska. Rebelliska. Olagliga. Men samtidigt, de bästa jag någonsin hade hört? Jag kunde verkligen inte släppa det, de malde i huvudet på mig... När du dör, lova mig, det ska inte vara regeringen som orsakar det. Tänk om man skulle kunna dö av ålderdom istället för av tortyr, tänk om man skulle vara fri, utanför lägrerna. Utanför allt. Vad skulle hända då?

Det rasslade när de satte på oss handklovarna. På något sett var det som musik i mina öron. Jag hade aldrig hört musik, men jag trodde det lät ungefär likadant. Det berodde antagligen på mitt för tillfället glada humör, och att jag plötsligt fått tillbaka hoppet. Hoppet om en fri värld. Jag kände hur en mask sattes på mitt huvud så att jag inte skulle kunna se någonting. Det ända jag såg var svart, mörkt, men inom mig var det ljust. För första gången på evigheter.

Med flera muskulösa händer fördes jag framåt. Mot grinden, mot läger 9. Av ljudet att döma stängdes elektriciteten i stängslet tillfälligt av i några sekunder när vi kom nära det för att sedan återgå till det normala bruset. På något sätt väckte det en tanke till liv i mitt huvud. Men jag kunde inte komma på vad.

Jag fördes in i en bil tillsammans med mannen med de sneda tänderna och kvinnan med ryggont. Det var trångt, jag kände en stark lukt av bensin och svett. Jag kände att bilen började rulla och precis då hörde jag en mening viskas i mitt öra. Det var mannen med de sneda tänderna, han som gett mig hopp. Så även denna gång.

Han viskade; "Någonting måste göras, jag hjälper dig".

Jag kände ett stort leende spridas mina läppar och det fanns absolut ingenting att göra åt det.

Vem du än är, taaaaack för att just du läser!