K9's Candy

Prolog

Han hade väntat en halv evighet på att kunna få gå på sin egna toalett. Det var med en kliande iver, inte bara att få lätta sin blåsa som han stängde och reglade dörren bakom sig.  Och där med också den dånande musiken, om så med bara några få decibel. 
Den halvt druckna ölen fick balansera lydigt på vattencisternen när han äntligen kunde dra lättnadens suck, samtidigt som den oskyldiga frågan med dess svidande svar grodde och slog rot i hans medvetande. Han försökte gång på gång skaka den av sig och bara njuta av ögonblicket, vännerna, berusningen, festen och livet. Men nej. Nej tanken vägrade ge vika.

Hade han några nyårslöften? Grabbarna som ockuperade soffan i hans minimala lilla krypin till lägenhet hade genast kasta sig över ämnet med hull och hår för att slita det till sina beståndsdelar. De lovade sig själva bättre resultat på gymmet, bättre prestationer i diverse spel, fler ligg, mer skoj och fler minnesvärda upptåg.
Ganska snart i den stegrande fyllan förvandlades det hela till en lek om att komma på det mest skrattretande och absurda målsättningarna för varandra under det kommande året. Sådant som att helkroppsvaxa en väldigt hårig Kingler eller tejpa upp Will, med sin enormt nervös blåsa, på en lyktstolpe tills dess han antingen kissade ner sig eller charmat till sig tillräckligt många kyssar från förbipasserande. För att nämna några av de mer minnesvärda exemplen.

Ingen hade noterat, för kanske första gången någonsin, att Kane Niles dragit sig tillbaka. Att han undvikit ämnet och stirrat sig ut i en dimension endast synlig för honom själv. Innan någon observerat frånvaron av hans så familjära vulgära humor eller välplacerade kommenterar hade ljuset äntligen slagit ut i den bortre änden av den smala hallen när dörren med skylten WC öppnats. Som en frälsning sänd från ovan. Eller åtminstone som en helt solid ursäkt att få slippa undan innan någon börjat undra. 

Men jo, också han hade ett nyårslöfte. Eller snarare en önskan som han inte tänkte anförtro varken dem eller någon annan. Istället uttalade han löftet till sin egna havsblåa blick som reflekterade tillbaka på honom i den smutsiga spegeln medan han förstrött tvättade sina händer varv på varv som i trans.

"I år vill jag bli sedd" mimade han nästan ljudlöst till sig själv. Samtidigt som han för sitt inre kunde förställa sig ljudet av de skratt som skulle eka om någon hörde honom yttra just dem orden högt. I sin fantasi kunde han höra sarkasmen i salvorna och se ironin i främmande ögon. Han, Kane, kunde väl knappast bli mer sedd, mer uppmärksammad eller mer bekräftad än vad han redan var? För han hade ju redan allt. Allt som alla andra bara drömde om: Han hade status och ett utseendet. Han hade brudarna och polarna, kontakterna och berusning i mängder. Men främst hade Kane ett väldigt stort rykte. Ett rykte som ständigt tycktes sussa runt hans huvud likt en hord envetna flugor, precis var han än gick. Det var bara tongången i de dämpade rösterna och blickarna han sändes som varierade. Vissa viskade med beundran, andra med förakt i sin blick. Några verkade rent av rädda, men faktumet kvar stod. Precis alla verkade tro sig veta exakt vad den där Kane Niles är och går för.

Ändå hade han aldrig någonsin eftersträvat något av det. Han hade aldrig bett om att få ha en entourage som gärna slickat hans röv om han så bara bad dem om det. Allt bara för att de skulle kunna fortsätta sola sig i glansen av det rykte han tagit sig själv. Med rent våld. För det var Kanes spillda blod, skinnade knogar och svärtade meritlista som banat vägen. Det var hans sammanbitna smärta som hade byggt tillvaron han skapat för dem alla. Utan att han någonsin förväntat sig och inte heller någonsin fått det minsta tack för det.

Ändå kände han sig allt mer utom kontroll i sitt egna liv. Snarare som en marionett som dansade så som han förväntades för publik som ständigt förväntade sig att bli matad med mer underhållning. Oavsett om det var skandaler, intriger, upptåg eller bara riktigt smaskigt skvaller. De log och skrattade, och det då spelade egentligen ingen roll om de gjorde de av rädsla eller inte. För sanningen var ändå densamma när ridån gick ner:

Ingen. Precis ingen brydde sig ett jävla skit om den där Kane Niles egentligen.

$€£€$

Kära, älskade läsare. Från mig till dig, ber jag dig om en enda handling i utbyte mot den tid, energi och fantasi jag lagt ner för dig att ta del av och det är: Ge mig din åsikt. Din åsikt är för mig guld värd. Minsta tanke, känsla, reflektion eller intryck. Ja vad som helst. Snälla gör mig äran att uttrycka den. Din KRITIK är för mig ovärderlig.