K9's Candy

T R E

"Det är bäst för dig att du ringer för att hosta upp en ursäkt din jävla idiot!" Blev Candys hälsningsfras i Sarahs telefon på det inkommande samtalet från KaTissh. Candy hade tagit ett varv runt lokalen i jakt på Sarah som tyckts försvunnit spårlöst. Och grabbarna, som alla såg ut att vara i åldrarna mellan 12 och 14 vid arkadmaskinerna, tycktes inte heller kunna vara till någon hjälp. Hon hade därför återvänt till sin uppvärmda stol för att avvakta med sin upparbetade vrede som sällskap och snart en sjungande telefon i rosa silikon.
Det blev tyst några långa sekunder och sedan. "Candy, antar jag?" konstaterade en varm behaglig röst stilla och gjorde ytterligare en konstpaus medan hon kunde uppfatta motorljud och musik i bakgrunden där hon plötsligt tappat förmågan att tala.
"Du har alla rätt att vara förbannad, det blev jag också. För att William är en jävla idiot, det vet vi alla om, till hans försvar blir han dessutom ett praktarsel när han dricker."
"Du är ett jävla arsle. Ge hit min telefon.!" utbrast någon i bakgrunden som tycktes tystas snabbt.
"Och vem är du?" Undrade Cassidy avvaktande som kände sig ganska tagen på sängen över den tvära vändningen i händelseförloppen, som hon nog aldrig kunnat förutse.
"Det spelar egentligen ingen roll, vad som betyder något är ifall du har Sarah där.?"
"Även om jag skulle haft det tror jag knappast att hon skulle vara intresserad av att snacka med någon av er."
"Hon förtjänar en ursäkt, det tycker du också, eller hur?" Fortsatte den andra med samma broderliga tonfall om än det inte fanns något utrymme för kompromisser i den benhårda vilja som sken igenom i den stadiga undertonen och uppenbara auktoriteten.
Återigen såg sig Candy omkring i den tomma lokalen och upptäckte Sarahs gestalt intill en pelare som tycktes husera någon form av elcentral, vid sidan av baren. Det klirrade från en nyckelknippa när Sarah öppnade låset i ett plåtskåp och släckte ner den skumma takbelysningen i sektion efter sektion tills kvar var egentligen bara lampan från köksfläkten vid disken som sken. Strömmen klipptes så ledes också i den tekniskt fullbelamrade spelsektionen av ungdomsgården och möttes omedelbart av högljudda protester och tillrop.
"Vi stänger nu" Röt Sarah med en oväntad pondus.
"Klockan är ju inte ens tio än!"
"Min är." Svarade hon kyligt.
"Öhm Sarah" Harklade sig Cassidy och närmade sig henne försiktigt som om hon varit en fräsande kobra där hon trevade sig runt i det kompakta mörkret.
"Vad?" undrade Sarah hårt och slog igen plåtskåpet och uppenbarade sig i de svaga men allt mer framträdande ljus som blivit kvar i from av diverse nödutgångar och ljusslingor som klistrats upp i konturer med olika motiv på väggarna. Lampor som aldrig tänktes på förrän de stora, som man verkligen aldrig tänkt på, slocknat.
"Din telefon.." vädjade Cassidy och lättade den lätt från örat.
"Slå på högtalaren" uppmanade den främmande killen på andra sidan telefonlinjen.

"Vem är det" mimade Sarah till en Cassidy som bara kunde rycka på axlarna till svar innan hon såg ner på skärmen och lät ljudet från vägbruset, motorn och radion tränga ut på Kreativitetens Hus som långsamt höll på att avfolkas på sin minimala population.
"Sarah?" Testade främlingen på andra sidan telenätet, mer som för att testa akustiken och höra sig för ifall hans instruktion slutförts innan han fortsatte. "Lyssna raring. Ingen har rätt att komma med osmakliga kommentarer om hur du ser ut. Du är fin precis som du är, sötnos. Dessutom är det är ju du som gör KH till ett place man alltid kan dra till, det ska du ha en eloge för. Jag är ledsen..."
"Det är inte jag" stack William surmulet in ur bakgrunden. De både flickorna kunde nästan se hur telefonprataren vände sig om i ett passagerarsäte för att morra inte alls längre broderligt utan snarare väldigt hotfullt:
"Ännu" mellan tänderna och det tycktes bryta ut tumult i bilen.
"Du ska alltid hotas. Alltid! Ändå är det du som börja grotta i min telefon bara för att du sumpat din egna och är kåt på den där dreadsbruden..." orden drunknade eller kvävdes.
"Will.." varnade ytterligare en mörk röst på den spända tystnaden som föll fören sekund.
"William Sebastian Tomas. Jag tvångsmatar dig med telefonjäveln om du inte kniper ihop käften nu." Det var inte ett hot, det var garanterat ett löfte så uppenbart att till och med Sarah och Cassidy tog ett försiktigt steg tillbaka från telefonen, som om de stått i skottlinjen. Alla tycktes hålla andan.
"Kom igen då.!" andades Will.
"Stanna bilen King." Uppmanade någon och miljön tycktes bli betydligt tystare samtidigt som de lyssnade på rent handgemäng som tycktes bryta ut i vad de gissade sig till var baksätet. Den ordlösa kampen gjorde allvaret underförstått då de kunde höra prasslande av kläder under snabba rörelser och dunsar mot insidan av chassit.
"Vad händer" flämtade Sarah skräckslaget.
"Åh ingenting speciellt" lugnade den broderliga rösten mer sansad än någonsin.
"William kan inte uppföra sig som en stor pojke. Så då får man åka koffert tills man blir snäll igen." Cassidy bröt ut i gapskratt, kanske för att rösten var så silkeslent pedagogisk eller kanske för att hon verkligen kunde se senariot framför sig som hon hittills bara lyckats lyssna sig till. Sarah verkade dock medtagen över sin älskades öde.
"Vad taskigt!"
"Inte alls, om man bortser från att vi precis stängde in honom i hans egna bil." skrattade rösten
"Han kommer ha pms i en vecka efter det här.." muttrade en av rösterna som tycktes komma från baksätet
"Minst." chaufförens dundrande djupa röst
"Lätt värt." sa en betydligt gällare stämma som hittills varit tyst.
"Tillbaka till dig Sarah. Förlåt för Will, förlåt för att han gjorde dig ledsen, och snälla kom med du också. Det kommer bli kul och jag lovar att kompensera dig vid baren." Vädjade den självkrönta språkröret från telefonen.
"Will då?" undrade Sarah, kanske mest för att vinna tid.
"Han repar sig." Lugnande den andra medan Sarah gav Cassidy en vädjande blick och möttes penetrerande klarblå blick som inte lät sig rubbas en millimeter. Candy knyckte bara som hastigast på huvudet i ett "valet är ditt" även om hon kanske egentligen menade att påminna om det osmakliga meddelandet och uppmana till självrespekt.
"Okej då." pustade Sarah uppgivet och slog ut med händerna för att låta dem falla med ett klatschande ljud till låren.
"Och Candy.? fortsatte han med en nöjd ton i rösten.
"Ja?" Vad ville han henne egentligen undrade hon och väntade spänt på en fortsättning men fick ingen förklaring utan ett abrupt avslut innan samtalet avbröts.
"Tack"