K9's Candy

F Y R A

Sandra, tack för "utskällningen". Jag behövde en rejäl spark och du delade ut en som träffade mitt i prick. Därför tog jag dig på orden och här är resultatet:

Händerna som fattade om hennes lår var trygga och nästan brännande heta. Hans osande doft slog över henne som en tsunami och berusade henne mer än innehållet i någon platskopp. Utan förmåga att kunna protestera, prata, andas eller ens tänka såg hon på hur han så enkelt pressade in sitt tunna högerparti mellan hennes knäskålar och han hade inte ens skam nog att sluta le tjeck åt det. Som om han skrattade åt ur hur enkelt han kunde våldföra sig på hennes integritet och penetrera rakt genom hennes personliga sfär lika lätt som en smörklick glider i en varm panna.
"Försök att slappna av" sa han låg och andas ut en pust likt en varm sommarbirs över hennes nakna axel där tröjan glidit på sned, som omedelbart fick huden att knottras  och tårna att krökas i Candys kängor. Hon var inte säker på om hon var arg eller förnedrad, men hon hade god lust att mått in ett ordentligt slag över den där antydan av vit tandrad som skymtade i dunklet framför sig, men i stället var allt hon förmådde frambringa var en stickande rodnad, nästan lika brännande som värmen från hans bara hud och garanterat lika självlysande som den gröna skylten med nödutgången, som var den enda källan till ljus i det öde industriella köket med dess streckgubbe som gav en god hint om vad hon egentligen borde gjort från första stund.

"Jag hörde att K9 slog alla rekord förra nyårsafton. Tre brudar på en kväll." Sa Jack med en målbrottshes stämma i en ton långt högre än normal samtalston för att bryta genom musiken som ändå sänkts en smula från dess öronbedövande höjder tills nu. 
"Va det är inte sant? Innan tolvslaget?" Häpnade Sarah då denna K9 återigen var på tapeten, konstaterade Cassidy.
"Det vet jag inte men på själva nyårsafton i varje fall."
"Alltså... Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. En annan står här år efter år och hoppas på att i kväll kanske är kvällen man blir kysst."
"Haha. Du kan alltid få kyssa mig" erbjöd sig Jack generöst och skrattade bort sitt egna erbjudande som ett skämt även om hans kinder blev en smula mer rosiga och blicken hägrade över Sarah bara några sekunder för länge.
"Haha. Jag skojjade bara. Vi är ju de kyskas nördklubb. Oskulder for ever" sa han och höjde handen i en besvarad high five. Candy log bara lite besvärat och vände bort blicken för att slippa besvara Sarahs outtalade fråga i fall hon också ville klappa sig in i klubben och bilda en trio med henne och Jack, en kille som Sarah tydligen kände från en amatörteater som de båda två involverat sig i föregående termin. En slags nördklubb för dem som drömde för mycket och levde för lite om Cassidy förstått det rädd. Själv valde hon hellre att sitta hemma på sin säng och vältra sig i sin egna misär och dåliga kärlekskomedier på netflix när ensamheten smög sig på. Men det var inget hon skulle ta i hand på, än mindre bekänna här inne på klubb Mikros bland ett gäng ungdomar, de flesta mycket äldre än deras lilla trio som slutit upp intill bardisken. Länge hade Cassidy ståt där i utkanten av gemenskapen och samtalen som utbrustit de båda kamraterna emellan som tjattrade som två underlater och allt smaskigt skvaller de lyckats lägga vantarna på om andra deltager på nyårsfirandet. Och själv lyssnade Candy bara på ett halvt öra när hennes mindre uppskattade julklapp i form av en häftig urinvägsinfektion återigen gjorde sig påmind. Även om hon efter ett par dagar på den penicillinkur och lyckats jaga ifatt i mellandagarna inte längre behövde förfaras över att kissa ståltråd så var hon nu ungefär lika pålitlig som en nyligen pottränad tvååring. Och det så skedde det igen, bara så där. Från en klunk av den giftiga nästan frätande groggen till den andra, och hon höll plötsligt på att explodera där hon stod. Det fanns ingen tid att klar göra sig närmare för sin angelägenhet, eller skrika fram en ursäkt genom musiken. Hon tryckte i stället sin plastmugg i Sarahs hand - som knappast verkade lägga märke till det-  och försökte peka a menande mot skylten som visade riktning mot toaletten, innan hon vaggade i väg med låren tätt sammanpressade mot vad som visade sig vara en illaluktande återvändsgränd. 
"Jag skulle inte gå in dit" varnade en flicka med en hastig varnande hand över Cassidys axel precis utanför svängdörren i samma kritvita laminerade yta som det gigantiska dansgolvet. Sekunden efteråt förstod Candy varför när hon sköt upp dörren på axeln och möttes av en ryggtavla som precis stod i begrepp att pissa i en vid båge på det klinkersatta golvet, utan minsta ansträngning att försöka pricka något av de porslinklädda avloppen, för det fanns ingen mening. Golvet var täckt i en sörja av toalettpapper, vatten från översvämmade handfat och toaletter samt varje tänkbar kroppsvätska man möjligen föreställa sig. Den fria distributionen av alkohol bidrog i alla högsta grad till den fräna doften av magsyra som hägrade tillsammans med röklukt.

Candy hann uppfatta några par fötter som stack ut under båsen och kände omedelbart ett sting av kombinerad empati med rent äckel över de stackare som redan lyckats dricka sig redlösa bortom all självaktning. Lika hastigt som hon störtat in, backade hon också därifrån och hoppades på att kunna rädda skorna. Hon behövde inte ser mer för att känna hur den brännande vätskan steg i maggropen och doften var som om den var mer smittbärande en pesten själv. Ni vet hur det är när man hör om magsjuka, bara ordet är så laddad i sig själv att man genast får fantomsymtom.
För några långa sekunder blev hon stående stirrande på det pulserande dansgolvet det flackande ljuset som tycktes bli allt mer dimmig och undrade för en sekund om det var golvet under henne som svajade under basgången och alla hoppande dansande kroppar eller om det var hon som vajade medan hon försökte sortera tankarna i huvudet och hitta en snabb strategi. Innan hon än en gång banade sig fram, stretade och knuffade för att nå fram till trappan och ner mot den fortfarande mörklagda restaurangen. Hon ägnade alldeles för mycket dyrbar tid åt att söka rätt på sin jacka i skenet från telefonens display som ideligen vibrerade under hennes fingrar då fler sms rasadew in från Matteo men hon hade inte tid att tänka på något annat än att gräva efter jackan som ett absolut sista alternativ medan hon med ett halvt öra försökte höra leta efter ledtrådar i de väldigt höga konversationer som försegick runt omkring henne i små grupperingar som formats i mörkret. Trotts att ämnerna borde vara hyssade. 
Hon vältrade över en hel hög med kläder från ett bord, vräkte ner det på golvet för att finna vad som såg ut att vara hennes jacka under en mängd liknande. För säkerhets skull kollade hon storleken innan hon försökte se sig omkring efter en angivelse av en toalett. för några underbara sekunder tändes hennes förhoppningar och hon kände hur ett lättat leende sträckte på hennes läppar när hon såg ett mässingskylt med WC glimma till i ljuset från en passerandes telefon precis intill de dubbeldörrar de trätt in igenom tidigare. Hon skyndade mot den och vräkte sin tyngd mot en dörr som visade sig vara stum. Låst.. Eller kanske snarare blokerad av de höga kvinade stön som letade sig genom träet i en paus mellan låtar. Nästan förnärmat och en smula generat övergav hon tanken på en porslinstron för att huka över en gatränna. Hon skulle precis till att försöka ta sig genom entréen intill men blev motad tillbaka av den ström av människor som precis välde in i lokalen. Förlägset blev hon stående i en steppande på tårna medan trycket ökade stadigt. Jag kommer inte hinna, tänkte hon med en växande panik.
"Gå via köket i stället" ropade någon i hennes öra med en vänlig klapp på axeln som försvann upp för trappen innan hon ens hunnit vrida på huvudet för att tacka för tipset. Människor var vänliga ikväll. Långt mycket vänligare än vad hon var van vid eller så var det kanske bara för att hon var så uppenbart mycket yngre än de flesta andra. Hon svalde hårt och blickade mot serveringsdisken och dess svaga bakggrundsbelysning samt dörren där bakom med dess runda lilla fönster. Mer likt en pingvin och driven av ren vilja vaggade hon dit över försökte att inte bli allt för distraherad av känslan av att vara på förbjuden mark när hon makade sig in bakom disken och gläntade på kvällens andra svängdörr. Köket var nästan ekande tomt och ödsligt och förvånadsvärt ljudisolerat från allt liv och ståhej runt i kring. Det var nästan som att kliva in i ett vakuum, om än lagt i ett än mer kompakt dunkel än serveringssalen utanför. Här sken bara en gatlykta in genom ett högt fönster så nära som på det gröna ljuset från en nödutgång. Hon sökte stöd på det rosfria bänkarna och rörde sig stadigt mot ett ljud av plågsamt porlande vatten i den bortre änden av det långsmala köket.
"Ursäkta?!" mer kved hon än bad då det kändes som om allt under hennes smärtsamt ihopknipta knäskålar började domna bort, och hon började tvivla på om benen skulle bära henne mycket längre. 
 

Blir pappa arg om man kommer hem sent?
Hurså? var ska du?
Ut bara..
- Vi kom överens om att du skulle stanna på KH
- Gjorde vi? Eller var det kanske du som kom överens med dig själv?
- Var är du?!