Half Blood {svenskt}

Kap 4

Jag vaknade med ett ryck. Jeff stod bakom mig och höll fast mina armar medans gnistor flög runt oss. Jag kände den godaste lukten, det var barrskog och hallon.

*NEEEEEJ, Jeff kan inte vara min mate, Jag är vampyr och hatar varulvar ju*

''Vad är det som händer'' frågade jag med en sömnig röst.

''JJ! HON HAR VAKNAT'' skrek han med en nervös ton.

Jag undrade vad som var så nervöst men jag kände mig så klumpig och osmart, vänta... vad är det som låter. Vad är det som känns. Det är ett hjärta som dunkar men det är inte jeff's hjärta. Det dunkar inom mig.

Jj kom in i rummet och tittade på mig med ett flin upptryckt i hans fula ansikte.

''Vad har ni gjort med mig'' morrade jag.

''Titta själv'' sa Jeff och drog fram en stor spegel.

''Vaaaa'' flämtade jag.

Jag hade mitt naturliga bruna hår som hade blivit längre och jag var inte lika blek längre, jag hade också TVÅ blåa ögon. TVÅ! Gråten satte sig som en klump i halsen.

''Jag är e-en m-männi-isk-a'' stammade jag.

Jeff drog ut Jj ur rummet och lämnade mig, ensam och skrikande.

Jeff's Pov

Hon vaknade och jag skrek på Jj att komma. Men när hon vaknade kände jag den godaste doften, Blåbär och barrskog.

*vänta, av alla tjejer på jorden så MÅSTE Rebecca vara min mate* tänkte jag med ett äcklat ansiktsuttryck.

Jj kom in med ett brett flin på läpparna. jag drog ut honom ur rummet och lämnade Rebecca kvar skrikandes.

'MATE' skrek Mitch (min inre varg som alla varulvar har)

''Jj... vi kan inte döda Rebecca'' sa jag med en sorgsen ton.

''Varför'' vrålade Jj.

''Eh..he.. du...ehh...ja... Honärminmate'' mumlade jag.

''Vad sa du'' sa Jj.

''HON ÄR MIN MATE'' skrek jag rakt i min alphas ansikte.

*bra jobbat* muttrade Mitch.

''Jeff, jag vet inte vad jag ska säga''

Rebecca's Pov

Jag hade slutat skrika och börjat samanfatta vad som hade hänt.

•jag är människa.
•Jeff (av alla vargar) är min mate.
•jag är kidnappad och vet inte hur länge jag varit borta.

Jag måste smita. Jag måste komma på något. Jag vill inte dö och nu är jag bara en människa har jag inget som kan skydda mig. Jag hörde dörren öppnas och en skakig Jeff kom in.

''Jag måste prata med dig Rebecca'' sa Jeff med en skakig och nervös röst.

''Okej, om vad'' muttrade jag med en bestämt röst.

''Kom bara'' sa han och drog med mig ut ut rummet.

Det slog gnistor om oss och jag kände mig så glad tillsammans med han.

*Nej, inte bra jag får inte bli kär i en varulv* tänkte jag

Han drog ut mig.

''''

Tack!
Förlåt för ''kört'' kapitel men har så jäv*a ont i huvudet idag.

Rösta och kommentera gärna! ♥️

Tack mina Bebizzzar💜

//Rebecca 🍀