Jag känner drama

Del 1, kap 2

Vi hade ingen aning. Ingen aning om vart vi var eller vart vi skulle. Vi körde lugnt genom natten utan att veta hur våran framtid skulle se ut.

•••

"Thailand", sa Sandra, tjejen vi hittat kvällen innan och som hade blivit sexuellt utnyttjad av en idiot på Inés fest.

"Vänta, vänta", svarade Inés förbryllat, "du menar att vi är i Thailand? Det är ju klart att vi är i Dubai, kolla på höghusen liksom"

Jag log åt tjejernas konversation

"Girls, ni är ju helt ute och cyklar, vi är i Singapore. Trust me, jag är hundra procent säker", sa jag med ett brett leende.

"Okej, så vi är i Thailand, Dubai och Singapore?", sa Inés och gjorde en grimars.

"Thaibaipore", utbrast Sandra.

Jag och Inés gav henne en vi-fattar-absolut-ingenting-blick och hon brast i skratt.

"Vad är det för mening att hålla på att klura på vart vi är någonstans? Vi kan vara vart vi än vill, efter natten då jag träffade er tror jag inte längre att livet är omöjligt att leva. Nu tror jag på att jag kan klara allt, med er vid min sida. Så därför, tycker jag att vi är där vi vill vara. Thailand, Dubai och Singapore. Det blir tillsammans Thaibaipore och det är en bra mix, precis som vi tre"

Både jag och Inés log åt henne.

Jag kunde verkligen inte fatta att jag varit så elak mot dem båda. Jag hade mobbat Sandra, för att alla andra gjorde det. Jag hade varit elak mot Inés för att hon var en perfektionist, vilket hon egentligen inte ville vara. Jag hade sabbat allt. Alla försök till relationer med både Inés, Sandra och alla andra personer på skolan. Den enda anledningen till att jag varit så populär var för att de flesta var rädda för mig. Rädda för vad jag kan åstadkomma, rädda för att jag skulle få ett utbrott på dem och tränga in i deras hjärtan och krossa dem med mina hårda ord.

"Inse det bara, du har aggressiva problem", fick jag alltid höra från skolkuratorn när jag ville ha hjälp med min ilska.

Det var bara slösad tid, för kuratorn fick mig att tro att allt var mitt fel. Att jag var född perfekt men att jag senare i livet förstört min hjärna, på egen hand.

Men det fick jag inte tänka på nu. Nu gällde det att blicka framåt och leva livet här och nu som jag alltid velat. Med mina nya vänner såklart.

Så nu var det bara dags att ta tag i mitt förstörda liv.

•••

Jag blickade framåt, upp mot scenen och studerade sångarens lena ansiktsdrag. Hans gyllenbruna hår lockade sig mjukt kring ögonen och hans gråa ögon gnistrade som kristaller.

This is a place where I feel at home

And I built a home

For you

For me

Until it disappeared

From me

From you

And now, it's time to leave and turn to dust...

Hans röst tonade sakta ut och han tittade på mig. Det kändes som om hela rummet försvann. Det var bara jag och han, allt annat försvann. Alla tankar, alla människor, alla problem. Borta.

Han förde två av sina fingrar mot munnen och slängde sedan ut en slängkyss mot mig. Alla tjejer i baren blev som vilda och skriken avbröt mina tankar om att dra sångarens hår bakom hans öron. Jag blev stående där. Helt tagen av hans fantastiska leende som verkade blända varenda kotte på hela stället, tanken på att han antagligen menat slängkyssen åt sin tjej eller nåt fick mig att svepa Colan med vodka i på en sekund.

"Vill du ha en till? Jag bjuder", sa en hes, sexig röst från min högra sida.

Djupt försjunken i mina egna tankar satte jag sista droppen av Cola i halsen och hostade för livet.

Killen klappade mig lätt på ryggen och min hosta gick snabbt över. Jag tittade snabbt upp på honom och såg att det var sångaren.

"Öh...", och två små hostningar var det enda som kom ur mig.

"Är det okej om jag sätter mig här?", frågade han pekandes på barstolen bredvid min, "jag ser att det står två glas här. Är du upptagen?"

"Nej, nej, inte alls. Det är bara mina kompisar. Dom skulle ut och köpa thaimat till lite senare ikväll", svarade jag lite för snabbt.

Han kollade lite misstänksamt på mig men satte sig ner utan att invända.

"Två Cola med vodka och is, tack", sa han till den kvinnliga bartendern utan att släppa blicken från mig.

"Självklart. Jag ska se till att de kommer extra snabbt", svarade hon, plutade med läpparna och slängde med sitt blonda hår.

Utan att bry sig om henne fortsatte sångaren med hela sin uppmärksamhet vänd mot mig.

"Jag heter Phillip, by the way. Låt mig gissa ditt namn...", Phillip stannade upp och hmmade, "du har både blont och rött hår. Som vanilj och jordgubbar. Påminner om barnprogrammet jordgubbslisa. Heter du möjligtvis Lisa?"

Jag skrattade, "då vet vi vilket program du gillar att kolla på. Men tyvärr, du var nära iallafall. Amanda"

Bartendertjejen drämde ner mitt glas på bänken precis framför mig så att min tröja blev genomblöt.

"Ojdå", sa hon och smackade med ett tuggummi i sin mun.

"Men vafan, du kunde inte använt dom där översminkade ögonen till nåt eller?", sa Phillip till henne och reste sig så raskt upp från den brunröda barstolen att den nästan välte.

"Kom", sa han och sträckte fram sin hand mot mig som jag tog utan att tveka.

•••

Vi gick aldrig särskilt långt, bara till gränden bakom baren. Där tryckte han upp mig mot tegelväggen och kysste mig djupt. Han hade ett stadigt tag om min midja och drog min intill sig och han viskade sammetslena ord och löften till mig som bara var menade för mitt öra. Efter att ha missat minst tio samtal av Inés kysste jag Phillip en sista gång och lutade mig mot honom.

"Vi ses", viskade jag och började gå därifrån.

"Det gör vi", svarade han hest och smiskade mig lätt på rumpan.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Wey, finally ett nytt kapitel. Hoppas att ni gillade det. Glöm inte att fortsätta läsa♡

(PS, låten som Phillip sjunger heter "Build a home" och är gjord av The Cinematic Orchestra.

Ses i nästa kapitel❣