Glitter och glamour, ändå förstörda skor

Kapitel 2

"Fängslad men ändå fri."

Aurora stod vid badrumsspegeln i hopkurad och kände sig mycket liten. Hon var inte beredd på att återvända. Hon hade nämligen föreställt sig att hon skulle ha mycket mera tid hos Anita och Björn innan det skulle bli dags. Men nu var det som det var, och hon hade absolut ingenting att säga till om denna saken. Utanför dörren till toan stod Julia och knackade intensivt.

"Hallå Aurora vad händer? Är du okej?" Man kunde höra hur orolig hon var vid darrningarna på hennes röst. Aurora hade ju ändå bara sprungit ifrån henne efter att hon läst ett sms. Hon hade inte sagt några som helst ord utan bara stuckit.

"Ja. Jag mår bra oroa dig inte för mig. Mådde bara lite illa, gå du till lektionen det ringer in snart, jag kommer." Aurora försökte låta självsäker men hon kan inte ha låtit speciellt självsäker med det tonfall hon använt. Hon kollade sig i spegeln och tillbaka på henne såg en flicka som såg mycket bekymrad ut, en lock av blont hår hängde i ansiktet och hon drog den varsamt bakom örat. Sen öppnade hon dörren och möttes utav rektorn samt hälften utav alla hennes lärare och Julia.

"Ursäkta, vad händer?" Aurora kollade förvånansvärt på dem allesammans när hon gjorde några försök att gå förbi dem. Rektorn som höll i en mobiltelefon bara såg koncentrerat på henne. Hon såg mycket oroad ut och vecken i pannan låg mycket djupt ihop utav all koncentration.

"Jag förstår inte..." Började Julia. "Vad är det som händer egentligen? Vem är du?" Hon stirrade på flickan som hon trodde hade varit någon hon kände på djupet. Aurora kollade sig omkring sträckte sedan på sig och sa.

"Jag förstår att detta måste vara väldigt förbryllande för er alla, men jag har inte mycket tid kvar här, men ni vet egentligen alltihop så det är ingen ide att jag berättar mitt namn för er alla." Aurora såg sig omkring och blev mycket bestört när hon såg hur argt Julia såg på henne

" Jag kommer att fråga dig igen. Vem är du? För min bästa vän hade sagt till mig att hon var en prinsessa!" Julia kollade anklagande och sårat på Aurora.

"Ta det lugnt, vad skulle jag sagt? Att jag var en prinsessa som tvingats fly för mitt liv? DU tror alltså att jag skulle ha tillåtits göra ett undantag och berätta för dig? Jag har inte haft någon som helst kontakt med någon jag känner över de senaste två åren och du tror att jag skulle riskera mitt liv genom att berätta för dig?! Använd hjärnan." Aurora hade inte menat att tappa tålamodet men hon var så trött, hennes hjärna var utmattad hon hade varit så orolig och nervös ända sedan hon hade fått det där första sms:et från Anita. Hon kollade runt i cirkeln och lärarna som alltid annars hade förbisett henne för att vara en helt vanlig människa och ofta uppfört sig som snobbar och människor som går på moln, så var de väldigt snopna och häpna över det faktum att de hade haft en prinsessa som de inte ens visste var en prinsessa på själva skolan.

Helt plötsligt hördes det en stor krasch och Aurora vände sig hastigt om och såg upp i taket där det hade bildats ett stort hål, helt plötsligt firades en man ner genom hålet med hjälp av en lina. Han bar en uniform. Han såg väldigt mycket ut som en stereotypisk agent. Med det blonda håret som låg så tätt bak mot huvudet och den svarta uniformen där han så likt många andra bar Pangeas märke vid det högra bröstet och solglasögon. Väl nere på marken ser han sig omkring och hans blick fastnar på Aurora. Hon ser på honom medan han kommer gående emot dem, det är något med honom som är oerhört bekant. Han stannar ungefär fem meter ifrån gruppen av människor och bugar sedan djupt mot Aurora. Det är då det slår henne, hon vet vem denna mannen är. Mannen tar av sig glasögonen och de bekanta blå ögonen ser sig omkring med en lekfull blick. Aurora ser på honom i några korta ögonblick innan hon springer emot honom för att hastigt omfamnas. Hon backar sedan och ser upp på honom.