En dans på rosor 2

Kapitel 3 - Utekväll

Evelyn

Isbitarna i glaset flyter runt i cirklar när jag rör med sugröret i glaset. Min drink är inte instagram-material. Inte ens när jag fick den. Bartendern var duktig med smakerna men inte lika duktig med utseendet. Det kan dock bero på att det är fullt inne på baren och ovanligt mycket folk. Jag själv blev nästan stressad av bartenders stressiga rörelser och frågande blick.

Efter att Andreas åkt ifrån festen kände jag mest för att gå upp och lägga mig på rummet, ta igen förlorade krafter. Det är dock min födelsedag och det fanns inte en chans att Alicia skulle låta mig gå och lägga mig innan klockan ens slagit tolv. Det slutade helt enkelt med att Alicia fick sin vilja igenom och släpade med mig ut på stan. Vi sa hejdå till alla gäster och tog oss ut i mörkret.

Fokuset från isbitarna hamnar på min mobil istället. Mer riktigt, snapchat och snapchat-kartan. Andreas gubbe är fortfarande kvar på Arlanda trots att jag vet att han just nu borde vara någonstans över Atlanten. "Vi ses snart igen" hade han skrivit. Vilket var sant, det kommer vi att göra men det är så fruktansvärt lång tid kvar tills dess. Jag vill ju ha honom hos mig just nu.

"Evelyn nu får du fan ta och ge dig!" skriker Alicia åt mig över den dunkande musiken.

Hon hade hunnit dricka lite mer än mig under tiden jag stirrat på mina isbitar.

"Du kan inte titta på mobilen hela tiden! Det, det, det gör dig tråkig bara så att du vet!" fortsätter hon och tittar anklagande på mig.

"Dessutom är han på ett plan! Han kommer inte att kunna kontakta dig förens imorgon så det är inte ens någon ide att du har den där!"

Innan jag hinner reagera har hon tagit mobilen ur min hand.

"Men-"

"Inga men förens du dricker upp och följer med mig ut på dansgolvet!"

"Ibland är du så himla jobbig, vet du det?" säger jag med en suck och sveper i mig min riktigt fula men förvånansvärt goda drink. Många fler blev det under kvällens gång.

Jag minns inte exakt när mitt humör skifta från "jag vill vara hemma med Andreas" till "nu tar vi en shot och dansar till Wannabe" men någon gång under natten skedde det. Det var länge sedan jag och Alicia var ute och hade sådär kul, även fast jag försöker se till att spendera så mycket tid med henne som möjligt. Ibland blir det svårt att göra tid till sånt här, hon är ju singel och vill oftast gå ut och ränna om kvällarna medan jag har planer med Andreas. Våra planer involverar (konstigt nog, med tanke på våra intressen) oftast inte att dra ut på någon klubb för att dansa hela natten lång.

"Är du säääker på att det är okej? Ja-ag kan åka med." undrar Alicia och försöker behålla både balansen och ögonkontakten med mig.

"Men gud nej, det här klarar jag fin fint! Det är inte ens långt dit!!" protesterar jag.

I vanliga fall hade jag inte sagt så, att åka taxi är bland det läskigaste jag vet. Speciellt på kvällar och när jag är ensam. Idag är jag även ganska så berusad också, men när jag tänker efter så ligger nog modet där.

"Gå hem med..-"

Jag känner hur det står still huvudet.

"William!!!!" tjuter hon och vänder sig om för att vinka till någon snubbe som hon antagligen kommer styva glömt om en vecka.

"Precis, med William! Vi hörs igen imorgon."

"Okej, men ring inte förtidigt för jag kommer vara trött. Och skriv om du blir kidnappad!"

"Du är den första jag ringer." svarar jag och skrattar.

När jag stiger ur taxin känns det som att jag levt en lögn under hela mitt liv. Taxiresan gick så pass snabbt att jag inte ens hann börja tänka på alla olika skräck-scenarion som skulle kunna skett. Jag har sett många olika filmer med läskiga taxichaufförer som kidnappar sina kunder eller ännu värre, mördar dem. Denna kvinna verkade dock som en ganska trevlig dam.

Jag fumlar med nycklarna innan jag tillslut får upp dörren till Andreas lägenhet. Man måste ju passa på att utnyttja den medans man kan. Skorna åker snabbt av och lite klumpigt tar jag mig in till hans sovrum och slänger mig i sängen. Ingen har fluffigare täcken och kuddar än Andreas. Så fort jag nuddar fluffigheten från himlen kommer en vindpust av Andreas. Visserligen kände jag den redan när jag öppnade ytterdörren, men den starka doften av att vara där man hör hemma tillsammans med doften av kokosschampot jag köpte förra veckan känns verkligen som en hård smäll på käften.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Jag känner mig löjlig, för vi träffades ju bara för några timmar sen. Samtidigt känner jag mig så jävla tom och ensam, att jag har rätt till att sakna honom, för vi kommer inte ses på åtminstone ett helt år. Det är som att gå runt i ett helt år och inte ha en strumpa på sig. Det är bara fel. Så nära är vi och så nära vill jag att vi ska vara för resten av våra liv tillsammans.
Innan jag vet ordet av det växer en stor klump av ångest i bröstet. Inte för att Andreas inte är här, inte för att alkoholen sakta men säkert börjar avlägsna sig från min kropp - utan för att jag inte har en plan i mitt liv. Avundsjukan lägger sig som ett tjockt lager över hela mig. Andreas får leva drömmen. Hans dröm, min dröm. Jag har bara inte vetat om det. Att han dessutom ska göra detta ensam och inte tillsammans med mig gör att vreden växer inom mig. Kommer han träffa någon ny nu? Någon som vågar ta chanser här i livet och satsa på riskfyllda saker. Jag är ingenting i jämförelse med dem. Tänk, om en vecka kanske inte ens Andreas kommer ihåg mig längre på grund av all vardagslyx med fester, dans och LA.

Tårarna bränner i ögonen och de lämnar spår i sminket efter sig. Jag känner allt och ingenting på en och samma gång. Jag tänker allt och ingenting på en och samma gång. Jag somnar där, kudden dränkt i mina tårar, likaså mitt smink. Det sista jag minns är att det sticker till av smärta i bröstet och jag kvider ut hans namn, sedan glider jag in i en drömlös sömn och vaknar inte upp förens vid lunch samma dag med huvudvärken från helvetet och ett bultande hjärta.