En dans på rosor 2

Kapitel 6 - En söt lunch

Andreas

Det rinner svett längs min tinning när sista steget är satt. Vi har övat hela dansen till "Away", en av Levi Adams största hits. Jag måste säga att träningen går riktigt snabbt, då vi redan fått ihop hela dansen till första låten under bara två timmar utan att det ser kaos ut. Det går dessutom snabbt, då vi tydligen ska lära oss danserna för två låtar varje dag. Jag bryr mig egentligen inte, för vad annars ska jag göra? Jag är här för att sätta varenda steg, men jag måste ändå säga att det är långt ifrån vad jag är van vid. På gymnasiet lärde vi ju oss en dans under en månads lektioner, vilket just nu känns ganska galet. 

Kevin berättar att det är lunch-paus och att vi ska komma tillbaka till klockan ett för nästa pass. Alla nickar andfått och går mot sina väskor. Jag halsar vattnet i min vattenflaska på mindre än en minut. 

"Bra jobbat allihopa!" säger Joshua med ett stort, brett leende. Hans tänder är näst intill kritvita och det ser ut som att han haft en tandställning för de där tänderna är perfekta. Jag blir avundsjuk, även fast jag själv också har ganska bra tänder. Jag hade ju trots allt också tandställning en gång i tiden. 

"Detsamma" säger Libby och ler. Hon slänger med sin långa hästsvans och tar upp sin träningsväska vars axelrem hon hänger på axeln. 

"Ska ni med och käka?" frågar hon och tittar på oss. 

Alla ser sig omkring på varandra och de flesta nickar instämmande. 

"Vi ska ju ändå hänga ihop i ett år, så det är väl lika bra att vi lär känna varandra" säger Cole, den charmiga. 

"Oh my god, kan vi gå till cheesecake factory?" frågar en kille. Han tittar på oss med uppspärrade ögon och ett leende, bevisligen väldigt taggad. Detta är en av killarna som kom lite senare till träningen. Jag vet inte vad han heter, eftersom att han slank in mitt i versen under första genomgången. Han hängde av sig sina kläder och följde sedan efter oss helt ostört. Samma sak med den andra killen som kom sent, han gjorde exakt samma sak. Det första jag la märke till vid honom är att han ser rätt så läskig ut, hård, liksom. Hans ena arm är täckt av tatueringar och han har ett örhänge i ena örat. Hans hår är lika kolsvart som Zoes, och han ser rätt sur ut vid första anblick. Jag ska dock inte säga något, jag blev också ganska sur på mig själv när jag försov mig. 

"Visst" säger Libby. 

"Förlåt, jag måste presentera mig" säger cheesecake-nörden och börjar ta folk i hand. Han presenterar sig som "Lukas". När han kommer fram till mig och jag säger mitt namn i ett ordentligt handtag stannar han upp och tittar på mig. Hans vassa ögon i mina gör mig ganska obekväm, men jag tittar inte bort. 

"Är du svensken?" frågar han. 

Jag skrattar till lite, "Ja, jag är svensken" 

"Goddag" säger han på perfekt svenska och ler ett stort leende. 

"Är du också svensk?" frågar jag förvånat, såklart på svenska. 

Han skakar på huvudet, "Norsk, men jag bodde i Sverige en liten stund när jag var liten, så jag kan lite svenska"

Jag ser mig omkring i rummet och de flesta dansarna tittar konstigt på oss. De kan inte svenska, så det är inte konstigt. Jag möter Lukas blick igen och ler, "trevligt"