Odödlig

Rösten Kapitel 1

Baren var fullsmockad. Folk skrek och skrattade om vartannat. Lampornas sken gav ett lite gothiskt uttryck över lokalen. Väggarnas mörka träpaneler var täckta med bilder på rockband som gjort karriär genom tiderna. Den största bilden var av The Rolling Stones, den tog upp nästan en halv vägg. Golvet var täckt av ett mörktbrunt laminatgolv. Runda svarta mattor fanns här och där på golvet. Borden var prydligt ställda nära väggarna så att de som ville skulle få chansen att dansa kunde göra det i mitten av den enorma lokalen. Baren satt ihop med väggen som var mitt emot den lilla scen som fanns där gästerna kunde sjunga karaoke vissa kvällar.

Idag var det byns stammis, Gus, som gett sig upp på scen och försökte hänga med till Like A Prayer av Madonna. Han missade de flesta orden men bjöd på en dans istället som fick alla gästerna att applådera och busvissla. Han gick ner från scen med ett stort berusat flin på läpparna.

Jag stod i baren och torkade ur rengjorda whiskeyglas med en handduk, så som bartenders gjorde när de inte hade något annat för sig. Min blick åkte tankespritt från gäst till gäst.

Majoriteten av de som var här hade skinn- eller jeansjacka på sig.

Motorcykelgänget satt vid de bordet dom alltid satt vid och hade sina möten om vilken dag de skulle köra genom staden. Chefen av de lilla gänget, Travis, reste sig upp, vilket fick de andra runt bordet att dämpa sig. Han tog med sitt glas och började gå mot bardisken. '' Jag tar vad som helst blandat med Vodka '', han ställde ner glaset med en duns.

Jag blandade Vodka med Cola vilket jag var säker på att han gillade, förrut beställade han alltid de, han hade slutat dricka de när hans bror retat honom för att vara mesig då han inte drack de som 'riktiga män' skulle dricka.

''80 kronor'', sa jag vänligt och väntade medan han fipplade upp plånboken ur sin bakficka. Han lade pengarna på disken bredvid glaset. ''Tack så mycket'', sa jag väluppfostrat och tog pengarna och förde dom i kassan.

Han hade redan gått tillbaka till bordet med drinken i handen när jag kollade upp från kassan.

Resten av kvällen fortsatte i stort sett som vanligt, några små bråk mellan de olika paren i byn, några som spytt på golvet så städerskan var tvungen att leta efter skurmoppen, några som försökt flörta med nästan alla här inne och några som bara suttit i ett hörn och tittat på när andra haft roligt.

Klockan började närma sig fem på morgonen och jag skulle snart få sluta för dagen. Baren var tom, vakterna hade efter många misslyckade försök äntligen fått gästerna att börja röra sig hemmåt.

''Lås efter dig'', det var Vivian, städerskan, som ropade det till mig innan hon öppnade personaldörren som var på baksidan och klev ut. Med en smäll stängdes dörren igen. Riff och Kit, vakterna, hade redan åkt när alla gästerna lämnade baren. Det var bara jag kvar.

Jag torkade av bardisken en sista gång så den skulle vara ren till nästa pass som Katia hade. Vi var två som jobbade som bartender, hon och jag. Varannan dag var jag ledig och hon jobbade, och varannan dag jobbade jag och hon var ledig.

Jag gick till personalrummet och tog nycklarna till entrén, de var iskalla trots att det var varmt som i en bastu här inne. Jag låste entrédörren och hängde av mig mitt svarta förkläde. Jag tog min väska som var i personalrummet, släckte ner och låste allt innan jag gick.

Mörka moln täckte morgonhimlen och orsakade regn. Regnet piskade mot mitt huvud. Det var kyligt ute, jag fick gåshud så fort jag klev ut genom dörren. Jag följde gatan mot mitt hus som låg längst bort i kvarteret. Asfalten var hal på grund av allt regnvatten. Jag fick kämpa för att inte halka. ''Alicia!'', ett plötsligt skrik hördes bakom mig..

Jag vände mig om men ingen var där. ''Alicia hjälp mig!!'', de förtvivlade skriket kom framför mig den här gången.

Jag vände mig om igen men ingen stod där. Rädsla växte inom mig. ''Är det någon där?'', osäkerheten i min röst hördes väl. Jag väntade men fick inget svar. Med raska steg började jag gå igen. Någon skrattade åt mig. Det lät som om att det kom från skogen men jag vågade inte vända mig om för att se efter.

När jag väl kom hem låste jag upp ytterdörren så snabbt jag kunde och smällde igen den ännu snabbare. Jag sjönk ner på golvet och brast ut i gråt. Rösten hade låtit precis som Luke.