Odödlig

Gatan Kapitel 4

Jag drog handen genom håret och kastade en sömnig blick på klockan, tio i åtta på morgonen. Jag drog upp täcket till hakan så hela min kropp täcktes. Jag hade börjat sova i sängen igen, att sova på soffan i två veckor hade bidragit med att min rygg var öm och stel. Luften var sval i sovrummet. Bilar brummade på vägen utanför i takt med klockans tickande. De blommiga tapeterna som täckte min sovrumsvägg skimrade i marinblått och silver. Golvet var dammigt och sandigt på grund av att jag inte haft tiden att städa. Min syster, Felicia, som bodde i Denver hade i sista minuten frågat om jag kunde passa hennes barn den kommande veckan. Så jag hade haft fullt upp med att fixa flygbiljetter och packa min resväska. Flyget gick imorgon klockan tio, så idag hade jag en ledig dag.
Jag sträckte på mig och klev motvilligt upp ur sängen då min kurrande mage nästan tvingade mig. Jag hasade till köket och slog igång kaffebryggaren, medan den kokade fixade jag en limpsmörgås med ost och gurka. När kaffet var klart satte jag mig ner vid köksbordet och njöt av den överdrivet enkla frukost jag valt att göra.
Vid lunchtiden fick jag motivation att gå ut på en långpromenad. Träden hade börjat tappa sina löv och kylan började bita mer mot huden än vad den hade gjort för några veckor sedan.
En mansgestalt stod med ryggen mot mig några meter bort på den öde gatan. Han påminde om någon men jag kunde inte sätta fingret på varför eller vem. Han tittade ner i backen och de lät som om han snyftade. Jag stannade pågrund av lite nyfikenhet och lite rädsla.
"Ursäkta?", jag svalde nervöst.
Han svarade inte.
"Hallå ursäkta, har det hänt någonting?", min blick slet sig mot hans ärmar. Det var röda som blod och droppade en röd vätska.
Jag började må illa.
"Är du skadad?", jag fumlade upp min mobil beredd på att ringa 911.
Mannen vände sig sakta om, hans handleder rann av blod tack vare djupa skärsår som täckte hans hud. Han höll ett rakblad i handen och när han tittade upp kände jag igen honom. En blixt av chock, smärta och rädsla ilade genom mig.
Luke.
"Hjälp mig!", mimade han förtvivlat.
Jag blinkade några extra gånger som för att se ifall mina ögon lurade mig eller inte. Han var fortfarande kvar. Hastigt började jag backa, när han märkte att jag backade började han gå mot mig.
Jag ville skrika åt honom att lämna mig ifred men jag kunde inte. Var jag sinnessjuk? De fåtal människor som körde förbi med sina dyra bilar borde reagerat om han verkligen var där.
Jag vände mig helt om och började springa medan tårar fyllde mina ögon. Lukten av blod fyllde mina lungor och jag kände en hand som grep tag
om min vänstra axel. Blod rann ner för min parkas. "Du hade kunnat rädda mig", viskade han i mitt öra.
Jag skakade på huvudet medan jag föll på knä och han släppte taget om min axel.
Jag satt sådär en stund och skakade och försökte ta in vad som egentligen hänt.