Odödlig

Stereon Kapitel 3

Baren var smockfull. Alla möjliga ljud dånade i lokalen; höga skratt, hög musik, glas som gick sönder, folk som skrek på varandra. Alla dessa ljud var extra provucerande just denna kväll. Jag stod i baren och torkade ur ett nydiskat whiskeyglas. Det var snart stängningsdags, alldeles strax skulle vakterna börja skicka ut alla berusade kunder. Jag längtade efter att få komma hem, få krypa ner i min säng och bara sova och slippa låtsas vara trevlig mot folk. Kit och Raff hjälptes åt att bära ut en man, Clyde, som knappt kunde gå själv. Spritlukten var alltid som värst runt honom. Jag tyckte synd om honom, han hade valt spriten före familjen. Varje kväll kom han till baren för att dränka sina sorger men ingen ville lyssna på honom så mestadels satt han ensam i ett hörn och pratade med sig själv. Jag slog av stereon och puttade in stolarna till några tomma bord. De lite nyktrare gästerna reste sig upp och började ge sig iväg, medan de mer berusade fortfarande satt och sov eller skrek. Riff drog en djup suck och började hjälpa dom. Raff eskorterade dom vidare till förbeställda taxibilar som stod och väntade ute på grusplanen.
Det tog lite drygt en timme att få ut alla gästerna och ytterligare en halvtimme innan jag äntligen låste upp dörren till min lägenhet.
Jag slängde utmattat min gråa parkas på soffryggen och släppte ut mitt hår från hästsvansen. Jag slängde snodden på soffbordet och masserade min hårbotten som var lite öm där vart hästsvansen suttit. Jag sneglade mot stereon som stod på en bänk bredvid tvn. Den stereon hade Luke köpt till mig som födelsedagspresent långt innan vi började dejta. Jag hade väldigt många minnen med honom när vi dansade flummiga lördagskvällar. Det slutade alltid med att vi bråkade vilken låt som skulle spelas, och jag satte mig i soffan medan han fortsatte fjanta. Varje gång jag satte mig ner lät han det gå ungefär fem minuter innan han drog upp mig igen. Det var sådana minnen som gjorde mest ont att minnas; hur roligt vi haft.
Jag torkade bort den lilla tåren som åkt ner för min kind medan jag tänkte och tog ett djupt andetag. Jag sneglade på klockan som visade fem i sju. Efter att jag ätit en skål med flingor bestämde jag mig för att försöka få lite sömn. Jag kunde fortfarande inte sova i sängen sedan den senaste händelsen som skedde i mitt sovrum, så jag sov på soffan. Den var hård och obekväm men det kändes bättre. Jag svalde sömnpillret som min terapeut skrev ut åt mig förra lördagen, efter tjugo minuter och många skuldbefyllda tankar om Luke somande jag.