Odödlig

Reflektionen Kapitel 2

Min lägenhet fylldes av stereons höga vrålande. Mitt badrum doftade starkt av lavendel, jag tände alltid doftljus när jag badade. Det gjorde mig lugnare vilket resulterade i att jag var avslappnad och kunde njuta av ett uppiggande bad så här tidigt på morgonen. Klockan var nästan kvart i sex. Jag hade inte fått mycket sömn och vid fyra på morgonen bestämde jag mig för att sluta försöka få mer. Det var lönlöst.

Jag hade haft väldigt svårt att sova sedan Luke tog sitt liv. Varje gång jag var ensam spelades scenariot upp i mitt huvud, hans kropp som låg där livlöst i badkaret, tårar som vällde ner över hans ansikte och sedan blandades med blodet, hans upprivna handleder som han med skakiga fingrar skurit upp med hjälp av rakbladet. Varje gång detta spelades upp i mitt huvud grät jag. Jag klandrade mig själv så sjukt mycket, varför hade jag inte funnits där för honom, varför berättade han inte vad som var fel, varför kunde jag inte hjälpa honom? Dessa frågor visste jag att jag aldrig skulle få svar på hur mycket jag än ville, och det var ingen större idé att jag skyllde allt på mig heller, men jag kunde inte låta bli att undra. Om jag hade agerat annorlunda, om jag hade varit där med honom, hade detta ändå hänt?

Badvattnet började bli kallt. Jag lutade mig för att blåsa ut ett doftljus som var relativt nära, dess låga försvann och lämnade kvar en rökig doft av lavendel som värmts upp. Jag reste mig upp och lindade in min blöta kropp i en handduk. Man kan tycka att badkar borde avskräcka mig, men jag älskade att bada, tyvärr. Varje gång jag fyllde upp ett badkar så fick jag en klump i halsen och min ögon vart blanka av tårar, men jag ägde ingen dusch, jag hade aldrig haft behov av en dusch det beslutet ångrade jag väldigt snabbt, i början av September hade jag ringt Dylan, stadens rörmockare, för att be han installera en dusch. Idag var det var mitten av November, jag hade fortfarande inte fått min dusch.

Jag blåste mitt långa korpsvarta hår och kammade igenom det, i spegeln såg jag min äckliga kropp. Den var givetvis inte äcklig på riktigt, men jag avskydde varje liten detalj med den. Jag hatade att se ut som jag gjorde. Min terapeut hade gång på gång försökt få mig att uppskatta mig själv, men det gick bara inte.

Min spegel hade en stor spricka i högra hörnet, det var Luke som hade gjort sönder den, en kväll när han var lite halvfull hade han kommit hem till mig och skrikigt och kastat grejer som en galning. Han hade även sparkat på min spegel, varför vet jag inte, men när hans lilla utbrott var över brast han ut i gråt. Vi pratade hela den natten, i armarna på varandra.

Jag tassade bort över det kalla klickgolvet som var i min hall för att komma till sovrummet. Jag lade mig ner i sängen och lindade in mig i mitt svala mjuka täcke. Min kropp ryste njutande av de rena sammetslakanen. Jag sträckte mig för att släcka min trasiga bordslampa, skenet var irriterande när det var suddigt, en reflektion speglades i fönstret; jag som sträckte mig mot lampan och Luke som låg bredvid mig och drog ett bloss av en cigarett medan han halvlog. Precis när han blåste ut röken så kände jag doften av cigarettrök fylla mina lungor. Jag vände mig skräckslaget om. Men jag var helt ensam i sängen. Jag sneglade mot fönstret igen. Den gav mig samma svar; jag var ensam i sängen.