*•$Dawns perspektiv$•*
Jag gick i den otroligt tråkiga hallen som jag har gått i många gånger nu. Jag svängde höger och tittade på Alex hennes rums nummer, 48.
Utan att tänka öppnade jag dörren "ja du får-..." där låg Alex och pratade med en doktor "förlåt att jag störde er" ursäktade jag och backade sakta ut igen "nej du kan också lyssna fröken" sa doktorn med ett leende, jag hade en neutral blick tillbaka.
"Jo som sagt, du skulle ta dina tabletter klockan tio på morgonen, tre på dagen och åtta på kvällen. Okej?"
Han pratade på om hur hon ska sköta sig hemma och sånt, men liksom det behöver han inte. Jag ska göra allt för henne nu, jag lämnade ju henne bara hos Cameron. Helt ensam.
"Fattade du också fröken?" Sa han och vände sig emot mig "ja" sa jag och tittade upp på honom "bra då kan ni åka hem imorgon" han gick ut och lämnade oss själva.
"Ville du något Dawn?" Frågade Alex när jag slog mig ner på en stol bredvid henne "Du ska stanna hos oss, mig och Charles" sa jag och tvingade fram ett leende "Okej? Bodde jag inte hos er innan?" Juste, ska jag säga det? Nej "jo! Jo det gjorde du ju" skrattade jag nervöst.
Jag tittade över på hennes bord där stod en tallrik med potatis och biff "ska du inte äta?" Frågade jag och tittade tillbaka på Alex "jag är inte sugen på sjukhus mat" sa hon och rättade till kudden bakom sin rygg, jag rykte på axlarna "vill du ha hjälp?" Det såg besvärligt ut när kudden satt fast"nej det går bra!"
*•$$•*
1 till kapitel då :))
YOU ARE READING
B A C K
FanfictionOBS DET HÄR ÄR UPPFÖLJAREN TILL ASS! Dog jag verkligen? Glömde han verkligen bort mig? Är jag verkligen saknad?