B A C K

Kapitel 1

*•$Dawns perspektiv$•*

När jag fick reda på att Alex hade blivit skjuten, packade jag ihop allt tillsammans med Charles och åkte hit. Till sjukhuset.

Jag har suttit med Alex i månader, jag slutade att räkna efter fem. Doktorn säger att hon kommer att ligga i koma i några veckor till, jag tror inte på han. Inte alls.

"Dawn, allt kommer bli okej" viskade Charles lugnt i mitt öra och hans händer åkte ner ifrån mina axlar till mina höfter, sakta. Jag kramade om Alex hand hårt "inte nu" mumlade jag trött, han suckade.

Bip, bip, bip, bip är ljudet som fyller mitt huvud och jag vet att det ljudet betyder att hon lever, men det gör mig galen. Jag vill bara ha en tyst stund, men jag vill inte släppa hennes hand.

Bip, bip, bip. Jag tittade på skärmen där den gröna linjen åkte upp och ned. Bip, bip, biiiiip. Sträcket blev rakt. Nej, nej. NEJ!

"HJÄLP!" Skriker jag och trycker på den röda knappen flera gånger. Jag släppte aldrig hennes hand "SNÄLLA ALEX! LÄMNA MIG INTE!" Mina tårar var ostoppbara. Jag la mitt huvud på hennes bröst och hörde hur dörren slogs upp och hur folk går med snabba steg "Fröken du måste gå!" Sa han "nej" jag tänker inte låta henne gå "dawn kom nu" Charles tog upp mig "NEJ! ALEX!" Skrek jag och slog med armar och ben. Mitt hjärta gick itu.

"snälla låt mig gå in!" Skrek jag på Charles "dem ska hjälpa henne Dawn, lugna dig"

hur kunde han va lugn nu?

*•$$•*
Heej, d va längesen

TACK FÖR FÖRSTA PLATSEN I WATTYS2018!!!