B A C K

Kapitel 8

•*$Alexs perspektiv$*•

Jag började få svårt att andas när jag hörde hans röst, mitt hjärta har varit i behov av Cameron, sen Dawn pratade om honom.

Jag tog ett djupt andetag och försökte skaka av mig känslan, den känslan att han inte gillar mig eller vill prata med mig.

"Hej.." sa jag tyst och började smått lugna ner mig med lugna tankar.
"Vem är detta?" Sa han och harklade sig. Jag kunde inte hjälpa att bli lite ledsen, det bara blev så.
"Det är... Det, det är.. Alex" sa jag nervöst, jag ville börja gråta, men då hade jag förmodligen inte slutat.

Han sa inget, han var helt tyst.
"Snälla säg något..." snyftade jag fram när tårarna rann ner och landade på mina stumpor.
"Om ni ringer tillbaka och försöker skoja eller något igen, så ringer jag polisen! Alex är död! Hon är borta!" Sa han argt. Jag fattade inte vad som hände, men jag visste att han skulle lägga på så jag var tvunget att säga något snabbt.
"Vänta! Cameron! Ring.. ring mig på FaceTime" snyftade jag fram igen, jag blev nästan andfådd för jag sa det så snabbt.

Han la på.

Utan något svar, han la på.

Men när jag la från Charles mobil, och satte mig i soffan med mina fingrar ihooptrasslade med mitt hår.. lös skärmen upp.

Inkommande samtal från: Cameron Dallas.

Jag tog snabbt upp telefonen med skakiga händer, och tryckte sakta på den gröna knappen. Jag försökte torka bort några tårar med min tumme, så som Cameron brukade göra.

Ansluter, en svart skärm kom up. Och jag kunde se mig själv uppe i det vänstra hörnet, jag såg förstörd ut.

Jag hörde hur någon viska "nej, du ljuger.."

Den svarta skärmen försvann och Camerons ansikte poppade upp.

•*$$*•
Hööj på eeer, vet att det inte e långt men ja e trött 🙃