The Inside Is Not Always Beautiful - The Fooo Fanfiction

Kapitel 1 - Elize

-År 1496 föddes Gustav Vasa, han växte upp och lärde sig många språk och olika kulturer... Malin, min historielärare, maler vidare om olika kungar och deras uppfostran.

-Ursäkta, men han fick inte en kunglig uppfostran! Tom, killen som alltid kan läroböckerna innan han ens öppnar dem, viftar med handen i luften samtidigt som han berättar exakt om hur Gustav Vasa blev uppfostrad.

Jag krafsar snabbt ner det sista som Malin skrev på tavlan, med en tacksam tanke till Tom, jag hade aldrig lyckats hänga med om han inte hade avbrutit.

När lektionen äntligen är slut, kastar jag upp min sportbag över axeln och rusar ut ur klassrummet med skolböckerna under armen. Jag trycker in böckerna i skåpet och tar ut min jacka. Med en smäll åker dörren igen och jag låser.

Med bagen slängandes vid min sida, rusar jag ut ur skolbyggnaden och fram till busstationen. Otåligt stampande, står jag och väntar på bussen. När den äntligen kommer är jag snabb upp och lägger mitt blåa kort mot kortläsaren innan jag skyndar mig att sätta mig på en plats.

Jag drar en hand genom mitt hår och drar fram mobilen som vibrerat oroligt när jag stått vid busstationen.

{Sms från: Roxy <3}

Hello Zäta! Äru på väg? ;)

Jag lägger mobilen i knät och sätter upp mitt korta hår i en tofs innan jag svarar.

{Sms till: Roxy <3}

Yes sir! :P

Mitt pekfinger kramar om låsknappen till mobilen och den slocknar med ett klick. 5 minuter senare stannar bussen och jag kastar mig av. Efter en kort promenad kommer jag fram till en fotbollsplan. Bredvid står ett litet gult hus och det är ditåt jag styr mina steg.

Jag slår upp dörren, kliver in i omklädningsrummet och möts av 20 svart och grön klädda tjejer i min ålder. Med snabba rörelser byter jag om och ansluter mig till dem där de sitter och diskuterar helgens match.

-Hey Zäta! En flicka med kastanjebrunt hår uppsatt i en fläta, ler mot mig och jag ger henne en kram.

-Hola Roxy! Min vän ler retsamt mot mig.

-Tjejer, är ni klara? Vår ena tränares röst hörs utanför.

-Visst! Vi reser oss upp och tågar ut ur rummet. En blick på Tobias, och jag ser på honom att han tycker att vi tog alldeles för lång tid på oss.

Som för att hämnas på oss, för att vi tog lång tid, låter han oss träna dubbelt så hårt som i vanliga fall.

När vi har tränat klart för dagen, rusar jag mot busshållplatsen och åker hem. Redan när jag kommer gående på gatan ser jag honom. Han sitter lutad mot vår ytterdörr, med det rufsiga håret på ända och ett smått ilsket uttryck i ansiktet.

-Hej Enis, vad gör du här? Jag joggar upp för den korta trappan till dörren och ser att hans ögon skjuter blixtar.

-Hej Elize. Hans svar är korthugget och han reser sig upp. När han flyttat sig från dörren, sticker jag nyckeln i låset och dörren glider sakta upp.

Som skjuten ur ett skott kommer min lilla hund farande och hoppar omkring Oscar.

-Zingo, sitt. Oscars röst är plötsligt mjuk och Zingo sätter sig ner med den lilla svarta svansen dunkande i marken.

-Oscar, vad har hänt? Jag möter oroligt min väns blick och han tittar på mig, fortfarande med sin grå blick gnistrande av ilska.

-Först lackade mamma på mig imorse, sen fick vi sjukt mycket plugg i skolan. Daff dampade på att jag inte var på dansen i söndags, men Donna var sjuk så aa... Sen blev Felix assur på mig, no reason, bara tagen ur det blå och jag orkar inte gå hem. Hans blick lugnar ner sig lite efter att han har pratat av sig.