The Inside Is Not Always Beautiful - The Fooo Fanfiction

Kapitel 2 - Moa

Karina, min lärares, bruna hästsvans gungar fram och tillbaka i takt med det hon pratar om och trots att mina ögonlock helst av allt vill smälla igen och låta mig somna i mörker på direkten så anstränger jag mig för att hänga med i det hon pratar om.

Jag höjer min högra hand, som jag inte gör antäckningar på pappret framför mig med, och försöker förgäves att stryka mitt röda burr till hår ur mina ögon. I vanliga fall så gillar jag det, det får mig att känna mig unik men jag kan inte säga emot att det är lite jobbigt ibland.

Efter flera försök så lyckas jag i alla fall fästa det bakom mitt öra och jag sänker handen för att granska vilken nagel som det skulle funka bäst att bita på. Nagelack tror jag att jag använde senast i lågstadiet. Nej vänta, balen i nian men den räknar jag inte nu.

Några sekunder senare har jag tummnageln i munnen och jag försöker åter ta upp uppmärksammheten på Karinas ord. Det där med att bita på naglarna är en dålig vana jag har men jag bryr mig inte. Det finns mycket viktigare saker att tänka på. Som t.ex. mathistoria, som är ämnet jag just nu har.

Jag har alltid varit intresserad av matlagning så det var ett ganska självklart val för mig då jag skulle välja gymnasium. Min låtsas pappa jobbar som kock på en restaurang på Kungsholmen så med lite tur kanske jag kan börja min karreär där innan jag kan skaffa mig något eget, vilket är mitt mål i längden.

Så länge så får jag klara mig med mitt helgjobb på caféet bredvid den stora fotbollsplanen i Nacka. Det ger mig något att ägna mia helger åt, lite pengar och framför allt lite arbetserfarenhet.

Precis som alla andra som valde denna linje så hade jag inte väntat mig denna mängd av teori men skillnaden är att jag gillar det. De flesta i min klass sover igenom dessa lektioner och och lär sig sedan allt ytligt för att kunna få bra betyg innan de glömer hela skiten.

Jag har nästan alltid gillat skolan då jag helt enkelt gillar att lära mig saker men jag har aldrig brytt mig om mina betyg. Gör man sitt bästa så blir de så bra de blir. Det har alltid funkat för mig.

Med ett sista, "Lektionen är slut" från min lärares mun, fylls mitt trötta huvud av stolskrap mot golvet och klassrummet tömms fort på folk.

Själv stannar jag några sekunder för att skriva klart mina anteckningar medan jag suckar djupt. Jag suckar ganska mycket i skolan och det är mest för att jag tycker att mina klasskompisar är idioter.

De verkar inte ens vilja lära sig något utan flyr från lektionerna som om läraren hade haft pest eller något.

Det finns flera inställsamma som lärarna alltid älskar och ger skyhöga betyg trots att de är fullkommliga idioter. De vill bara ha höga betyg, det är allt det brinner för. Men att på riktigt LÄRA sig något är inte så viktigt, jag menar var gör de ens i gymnasiet?

Återigen en suck från min sida.

Som persom tycker alla i min klass att jag är bitter och typ sur men varför skulle jag bry mig om vad några sprejdoris tycker.

Just mathistoria tycker jag är intressant och Karina är en väldigt bra lärare. Hon går inte på inställsamhet och är rättvis och duktig. Vi har sällskap på bussen ibland och det är alltid kul att prata med henne. Hon är väl det närmaste en vän jag har. Lite patetiskt, jag vet. Men hellre det än att låtsas vara intresserad av något som jag inte bryr mig ett piss om bara för att ha någon att vara med. Då är jag hellre själv vilket jag inte har det minsta problem med.

-Hallå på dig Moa! Karina står framför min bänk med armarna korsade framför bröstet, På väg till bussen? Hennes unga ansikte dras upp i ett retsammt leende som får de blåa ögonen att glittra då de möter mina gröna.

Hade hon inte berättat för mig att hon fyllt 27 skulle jag inte tro att hon var en dag över tjugo, kanske till och med arton. Det långa håret och fina dragen får henne att se ung ut. Något som hennes coola klädstil bara förhöjer.

-Det var min plan frun. Antäckningsboken och pennan pular jag snabbt ner i min väska samtidigt som jag reser mig upp och slänger den över axeln. Den är som vanligt lite för full och väger mer än vad som är normalt för en tjej i min ålder. Tror jag. Jag vet inte hur mycket deras evinnerliga sminkprylar och parfymflaskor de alltid verkar släpa med sig väger.

Min väska är i alla fall, förutom min dator, full med böcker. I en galen röra i den, ligger allt från antäckningsböcker till skönlitterära böcker, skolböcker och min diktbok.

Min dikt bok, som är en stor grön bok med tjocka pärmar, har jag med mig i princip över allt. Man vet aldrig då en plötslig kreativitetsvåg kommer och då är det liksom bra att ha den till hands. Därför har jag dessuton nästan alltid en penna med mig vart jag än går. Annars så har jag ju stor nytta av boken...not.

Vi troppar av mot dörröppningen under vidare retsamma kommentarer. Vi går bredvid varandra och jag granskar henne lätt från sidan.

Trots att Karina är äldre än jag så är jag större. Ganska mycket faktiskt. Inte för att jag är fet men min kroppsform ser liksom ut så. Breda axlar som mynnar ut i ganska breda armar, min rumpa och mina bröst är ganska stora och min mage är inte platt. Jag är ioförsig inte särskillt lång men i övrigt är stor. Och ganska stark men det är det få som vet om.

Som liten var det ordet mullig som fick beskriva mig och egentligen är jag väl det fortfarande trots att det låter konstigt att kalla en sextonåring mullig. Det är i alla fall min åsikt och just åsikter har jag många av.

Då jag och Karina når dörröppningen krockar vi nästan med något innerhållande en lång, blond och sönderplattad hårman. Det är i alla fall det första man ser av skepnaden innan den lämnar blicken från sin fickspegel och tittar upp på oss. I handen vilar en mörkt rosa läppstiftspenna som personen just använt till att måla till lite extra färg i det redan söndermålade ansiktet och de mörkt bruna ögonen lyser av förvåning då de faller på mig och Karina.

-Hej! Rösten som lämnar de knallrosa läpparna ska väl föreställa vänlig men det hela förstörs av ljudet av tuggummig som hon hårt bearbetar mellan käkarna och lämnar oss i ett moln av plastig äppellukt.

Karina ler vänligt och jag själv kämpar hårt för att inte göra en äcklad grimars. Detta är mitt största hatobjekt. Sprejdoris nummero uno. Även kallad Louise.

När hennes blick faller på mig dras hennes välplockade och helt klart ifyllda ögonbryn ihop innan de skjuter i höjden. Jag antar att min äcklade grimars inte lyckades stoppas. Eller så ser hon sig själv som överlägsen mig. Det skulle inte förvåna mig.

-Glömde du din skinnjacka, aj då, tur att jag inte hunnit gå då. Gå in och se om du hittar den. Karinas vänliga röst slungar mig till baka till verkligheten där hon står och pratar med Louise.

Louise nickar och ler 'vänligt' innan hon försvinner in i klassrummet åter igen.

Det dröjer några sekunder innan hon kommer tillbaka med en jacka slängd över armen och hon och Karina utbyter ännu några ord innan vi skiljs åt och jag och Karina kan fortsätta vår väg mot bussstationen.

===========

Tjenare! 

Jag tänkte bara säga att detta är mitt (Idas) lilla kapitel. Vi kommer att fortsätta att skriva varannat kapitel i "våra" karaktärers perspektiv...

Annars så får ni la bara ha det bra sås es vi!!!!!

Puss!!!!!:*