The Inside Is Not Always Beautiful - The Fooo Fanfiction

Kapitel 4 - Moa

Vad jag har förstått av de i min klass så är lördagmornar för de flesta ungdomar ungefär samma sak som natt då morgonen blivit plötsligt flyttad till något som jag själv kallar typ eftermiddag.

För mig så börjar morgonen på lördagar däremot ungefär en timme tidigare än vad morgonen är för mig i veckorna. Jag kan helt enkelt inte sova längre.

Det är i alla fall något som jag kan utnyttja för det är den enda tiden på veckan jag kan gå omkring ute helt själv.

Jag uppskattar att vara själv. Det hjälper mig att tänka och jag känner inte det där behovet som alla pratar om, att få vara med någon. Bara ha någon. Jag förstår inte riktigt poängen om jag säger så. Jag menar jag är en stark och självständigperson som är mer än kapabel att klara mig själv.

Så klart så gillar jag att prata och diskutera saker med folk men varför prata för pratandes skull?

Nej, jag är nog mer av en iaktagande människa to be honest. Jag ser och analyserar.

Idag är det i alla fall en av dessa lördagar då jag känner mig som den ända vakna på mils radie och som vanligt är jag ute och går. Mina steg styr sig själva medan jag tänker.

Tillskillnad från min ganska oaktiva mun så är min hjärna i princip alltid fylld med ständigt gående dialoger. Jag undrar ibland hur många röster man kan ha i huvudet sammtidigt.

Det kanske varierar mellan olika människor...

I mitt fall så är det i alla fall mellan fyra och tio konstant malande röster. Ibland är de sams, ibland osams. Mer än ofta, då de inte diskuterar olika lika ointressanta ämnen, förklarar de saker för varandra.

De kan förklara hur kvinnan framför mig's sjal flyger i vinden eller hur ett ord uttalas. Ibland är det berättelser som de uppfinner och berättar för varandra och ibland förklarar de hur de själva tänker och hur mitt eget huvud fungerar. Som nu.

Medan den oänliga dialogen pågår i mitt stackars huvud har mina fötter tagit mig till den lilla strand där jag brukar sitta och skriva.

På dagarna under högsässong är den lilla sandplätten belamrad med sandslott, springande barn med färgglada hinkar i händerna och trötta föräldrar med röda näsor och solkrämsflaskor, lika färgglada som hinkarna, fastlåsta i händerna.

Tack och lov är det mest en familjestrand så man slipper de stekande ungdomarna i för små färglada bikinis och badbyxorna på halva rumpan så att man ser kanten på kalsongerna som de envisas att ha under.

Denna strand kan jag alltså stå ut med även då den är folk fylld vilket är en av få platser, men jag gillar att kolla på små barn. Och misstolka inte, det jag menar är att jag gillar att se den bekymmerslösa glädjen de har där de springer runt och kläcker nya ideér varannan sekund. Det påminner mig om Mia.

Tanken på Mia får mina lysande gröna ögon att fyllas med tårar som jag ilsket blinkar bort då jag sjunker ner på den mjuka sanden.

Den lilla gröna boken, även kallad min diktbok, som jag haft hopknipt mellan fingrarna i min högra hand slår jag upp och letar upp en ledig sida innan jag lutar den mot mina leggingsinklädda knän.

Detta är ett tillfälle då min kreatvitet verkar vara på topp så det gäller att passa på.

*

Min blick är genom glasrutan framför mig, fäst på de små gubbarna i fotbollsplanen som outtröttligt springer fram och tillbaka och jagar bollen. Jag har alltid gillar att se på fotboll även om jag aldrig uppskattat att själv spela.

En blond tjej i det laget med svarta tröjor har lyckats sätta bollen i nätet och omfamnas snabbt av resten av laget.

-Är fröken vaken? Jonas, den tjogoåriga kille som ska föreställa mig chef drar min blick från de lyckliga tjejerna på planen så att jag kan möta hans grå-gröna ögon. De glittrar retsamt mot mig och jag rycker lätt på axlarna.

-Vad klassas som vaken? Blir mitt 'käcka' svar. Min irriterade och sarkastiska attityd är tillbaka. Den försvann tillfälligt då jag granskade fotbollsmatchen.

Han flinar mot mig och skickar mig en ironisk slängkyss, som jag flinande duckar för, innan han med höjda ögonbryn pekar på de halv hackade paprikor som ligger på skärbrädan framför mig.

Främlingar brukar inte se mig som otrevlig för det mesta då jag nästan alltid är gömd bakom min självsäkra och sarkastiska vägg. De brukar tycka att jag är rolig och det finns flera personer i min omgivning som gärna stannar och pratar lite med mig för att kunna skratta åt mina komentarer som jag ger om precis allt de tar upp.

Fast det är framför allt vuxna som uppskattar det. Folk i min klass tycker som sagt bara att jag är bitter.

Suck! En av min dagliga ranson suckar tränger ur min strupe innan jag återgår till paprikan.

Jag känner igen tjejen som gjorde mål. Hon går i min skola, ända tjejen med fotbollsinriktning. Ingen spejdoris alltså. Just sportfåninga tjejer är nog de tjejer i min ålder som jag står ut bäst med. De är sällan utseendefixerade och gör det som de brinner för utan att bry sig om vad andra tycker.

Denna tjej verkar dessutom extra cool med tanke på att hon är den ända tjejen i sin klass. Det finns inte ens ett klimat av sprejdorisar att försöka passa in med och vad jag tror så skulle hon inte bli en även om hon så gick i min klass. Sprejdorisarnas högkvarter.

Suck.

En timme senare är paprikorna hackade står på bänken redo att slängas ner i beställd mat. Själv står jag lutad över ett av de vita träborden med en ljusrosa trasa i högsta hugg.

Jag hör röster på avstånd och en sekund senare travar två svettiga och fotbollsklädda tjejer in genom dörren. Den blonda känner jag igen som hon som gjorde det enda och avgörande målet och hennes röst är upphetsad då hon diskuterar matchen med den andra tjejen som just håller på att släppa ut sitt kastanjebruna hår. 

-En veg burgare, den blonda tjejen har nu för en sekund lämnat det samtal som hon sedan snabbt återupptar då hon gjort sin beställning. 

Hennes bruna ögon granskar mig lätt då jag, lite snabbt, grillar hennes burgare och placerar det i ett bröd.

-Ska du ha något? Jag flyttar min blick till flickan med de kastanjebruna håret och hon skakar på huvudet jag betraktar de då dem vänder på klacken och travar ut i solskenet igen.