The Inside Is Not Always Beautiful - The Fooo Fanfiction

Kapitel 3 - Elize

- Käften Enestad! Jag knuffar lite smått irriterat bort Oscars hand, han har - i 3 minuters tid - lätt, nästan så att han knappt nuddar, dragit med sina fingrar utefter min kind, samtidigt som han triumferande talat om att jag är morgontrött.

-Bara om du vaknar Zäta! Hans röst har en svag ton av skämtsamhet, men den dryper av ren retsamhet.

-Jag är vaken! Hans hand är nu tillbaka på min kind och jag sätter mig upp med ett ryck och puttar ut en ganska så förvånad kille med mycket noga tilltufsat hår från min sängkant.

-Käften, vet du vad det betyder? Det betyder att man ska stänga sin mun och inte prata! Jag blänger ilsket på honom, reser mig upp och stormar ut ur mitt rum, med sikte på badrummet.

-Swante! Oscars rop på min bror ekar i korridoren efter att jag har stängt och låst badrumsdörren.

Någon minut senare hör jag en knackning på dörren. En välbekant knackning. Tre korta och sedan paus och sen en till. Swante.

Jag reser mig upp, låser upp dörren och sätter mig på golvet med ryggen mot väggen igen. Min bror öppnar försiktigt och kliver in.

Ett svagt klick tyder på att han låser, sen sätter han sig mitt emot mig.

Swante är till skillnad från mig, en fröjd för ögat. Han har ärvt mammas mörkt gröna ögon med täta svarta ögonfransar som kastar skuggor över hans kinder i vissa ljusvinklar och pappas tjocka rufs till hår. Men han har, precis som jag, fått mammas blonda hårfärg, istället för pappas bruna.

Hans läppar är fint formade och hans leende förtrollar de flesta. Flera tjejer i mina parallellklasser trånar efter honom och suckar, putar med läpparna och slänger med håret så fort han tittar åt deras håll.

Men jag har försökt förklara för de värsta av hans beundrare - mest en övermejkad tjej i matlagningsklassen vid namn Louise - att han tydligen har någon, vem det är och vad hen heter, det vet jag inte, men att han har någon, det har han berättat.

Och det är inte bara tjejer som dras till min magnet till bror. Även killar, dras till honom. Trots att han ibland tas som en "bög" för att han sjunger. Men han har alltid haft lätt att få vänner, och flickvänner av någon "konstig" anledning.

Swante höjer ena handen och drar undan min blonda sne-lugg som fallit för mina ögon i mina ilskna rörelser. Bara av den lilla gesten lugnar jag ner mig.

Mitt humör är hemskt. Jag tar till och med tabletter för att lugna det, men de funkar inte. Det ända som gör mig lugn är Swante. Han blir man lugn av bara genom att befinna sig i samma rum som.

-Mår du bra? Hans oroliga blick möter min och hans röst är fylld av oro.

-Ja, det är ingen fara. Swante sträcker ut handen och jag tar mig upp med hans hjälp. Han går bort och låser upp innan han ställer sig bredvid dörren och låter mig gå förbi.

Jag går in i mitt rum och finner en viss Enestad liggandes på rygg i min säng med sin mobil högt i luften. Jag slänger mig ner bredvid honom och han klickar sig direkt in på instagram och tar ett kort på oss.

Jag himlar med ögonen, jag har aldrig tyckt om såna där appar, men visst, de är väl ok, antagligen...

Jag dirigerar Oscar att gå ner till köket och byter sen om. Jag ska ändå ha fotbollskläder resten av dagen så jag nöjer mig med ett par mjukisbyxor och ett grått linne.

Jag glider lätt ner för trappräcket och finner min tvillingbror och min bästa vän, upptagna i ett samtal om musik. Min bror är, om jag inte glömt att nämna det, som sagt en sångare. Han har gyllene stämband och mamma och pappa vill alltid att han ska sjunga hela tiden.