Den blåmålade bänken. Här sitter jag ofta. Är den upptagen sitter jag på en annan bänk, så nära den här som möjligt. Så nära henne som möjligt. Hon brukade alltid sitta här. Ibland målade hon, ibland lyssnade hon på musik. Något gjorde hon alltid. Målade hon fick jag aldrig se förrän det var klart, lyssnade hon på musik fick jag lyssna med henne. Ibland gjorde hon läxor också. jag fick hjälpa henne då. Men bara med matten, för det andra sa hon att hon kunde. Jag tyckte det var orättvist, för jag är inte bra alls på matte. Om något så kan jag engelska, men det är knappt att jag kan det heller. Ibland började det regna, då blev jag irriterad och vi gick hem. Hon hoppade i varje pöl som hon hittade, och jag gick bredvid och suckade över hur blöta vi båda skulle bli. Vi kom hem och gjorde varm choklad, och hon babblade säkert på om skolan. Om hur bra den varit och om hur äcklig maten var.
"Den är inte äcklig, bara mindre god." brukade jag säga.
"Kim, du har gått på min skola. Du vet att den här maten är rena definitionen av äckligt." var hennes bästa argument mot mitt.
"Jaha" brukade jag säga. "men du har ju inte blivit förgiftad av den än så helt förskräcklig är den ju inte." började jag. "Eller, har du blivit förgiftat?" frågade jag på skoj.
Hon hade skrattat. "Nej, jag mår faktiskt toppen."
YOU ARE READING
Jag blundar
RandomJag blundar. Jag hör hur vinden får löven att prassla mellan träden, hur barn skrattar och hur en hund skäller. Allt det där hör jag, precis från min plats här på den blåmålade bänken i parken.
