Jag blundar

20 december, hemma

Julafton, det är en väldigt glad högtid va? Man äter god mat, öppnar julklappar och umgås med familjen. Eller, ja, i vårt fall gäller bara de två första. Bara fyra dagar innan julafton, bara några minuter efter att vi ställt in pepparkakorna i ugnen, ringde mamma mig. Jag svarade såklart, i hopp om att få höra ett "Hej! Vi kommer imorgon eftermiddag." eller liknande. Men, det blev inte så.
"Hej mamma!"
"Hej Kim." det var för enkelt, och hon lät inte lika glad som jag hoppats på, så jag förstod nog egentligen redan då vad som skulle komma efter det.

Jag var tyst. För jag var väl ändå inte den som hade något att säga?

"Du, jag och pappa har lite saker att berätta."
"Ni kommer inte komma hem till jul va?" sa jag lågt, mest så att Tyra inte skulle höra.
"Förlåt. Men vi lovar att skicka någonting!" svarade hon. Jag fnös.

"Ja, det löser nog allt." svarade jag ironiskt. Varför skulle det vara så svårt att komma hem under två eller tre dagar?
"Kim...du måste förstå att vi har väldigt svårt att komma hem på så kort varsel."
"Ni har haft två månader på er att planera! Det är inte vad jag skulle kalla kort varsel!" utbrast jag. Jag kunde se Tyra i ögonvrån, och hon hade inte sett glad ut.

"Kim..."
"Hejdå. Och God jul på er."

Jag la på utan att invänta ett svar. Det var tyst i huset efter det. Varken Tyra eller jag sa någonting. Men vad fanns det att säga? Vi båda förstod att de inte skulle komma hem till jul.

"Du..." började jag, för jag visste hur mycket Tyra ville att mamma och pappa skulle komma hem.
"Det är okej. Vi kanske kan få farmor att komma över istället." svarade hon och tittade in i ugnen.
"Ja, jag kan försöka." sa jag och log mot henne. Inte för att hon såg mitt leende, hon stirrade in i ugnen. Jag gick fram till henne istället, och la en hand på hennes axel. Hon tittade upp på mig och log. Sedan stod vi där, och väntade på våra pepparkakor.