Frankie Wattpad

Kapitel 4

Men tre ord kan jag förklara vad som ska hända med Leo i den nya plot twisten jag nu spenderade hela gårdagens kväll på sjukhuset och hitta på. Han-ska-dö. En väldigt smärtsam och hämsko död som ska leda till att hans lilla mate blir brutalt mördad av hans egna flock.

Jag är hemsk, jag vet. Men att Leo just gått över den gränsen jag satt upp för mina karaktärer i den här världen genom att köra en penna rakt igenom min hand har fått mig att dra detta hastiga beslutet. Och varför Thea, hans mate, nu behöver dö är bara för att jag behöver kunna ta boken till ett slut, och lite hämnd för min vänstra hand som just nu är inlindad i så mycket bandage att jag inte ens kan böja på fingertopparna.  

Med tunga steg och en min jag vet inte är så värst trevlig går jag in i Mrs. Toulouses engelska klassrum vilket bara får mig att med ännu tyngre steg och en ännu surare min sjunka ner på min stol. Som om världen inte kunde hata mig ännu mer den här veckan hade mina föräldrar tvingat mig till skolan idag oavsett av min skada, för tydligen är det "inte acceptabelt att skriva in sig själv sjuk och skolka". 

Mrs. Toulouse kliver in i klassrummet en stund senare och kastar mig en hastig blick och ett leende jag inte kan tolka. 

Drömmar blir snabbt mardrömmar.

Hennes ord ekar genom mitt  huvud och jag känner en klump bildas i halsen. Men den nya känslan av att helt plötsligt bara vilja kräkas trycker jag åt sidan och försöker istället fokusera på genomgången på tavlan. 

Två timmars lektion går långsamt över och jag lider genom hela. Oroligheten kunde jag inte riktigt skaka av mig och varje gång Mrs. Toulouse vände sig om och gav mig ett snabbt flin ville jag inget annat än att springa ut ur det där klassrummet. 

Men nu, instängd i en av båsen på tjejernas toalett kan jag äntligen känna mig själv slappna av för första gången på vad som känns som evigheter. 

"Frankie?"

Jag stelnar till vid den välbekanta lekfulla rösten. Leo. Oh gud, snälla säg att jag har fel. 

"Hey!" En hård smäll mot båsets dörr och jag rycker skrämt till. 

"G-gå härifrån," säger jag i vad jag hoppades var en stadig hård röst men jag kunde själv höra mig darra.

"Frankie!?" Hans röst är hånande lekfull och gud vad den får mina ben att skaka. "Kom igen! kom ut."

"GÅ," skriker jag frustrerad.

Smällen mot dörren var så hård att om det inte vore så att jag va lutad mot den hade den säkert flugit upp. 

Knuten i halsen blir hårdare och jag känner tårarna bränna i ögonvrån. I dessa sju månader jag hållit på med Leos berättelse har han ALDRIG betett sig som han gjorde igår och idag. 

Jag vill döda honom. Jag vill döda honom så som jag aldrig tidigare har dödat mina andra karaktärer. Jag vill få bort honom nu!

Men jag hade dödat honom för länge sedan om det nu inte var så att min laptop gick helt sönder av blodet och pennan. Shit! Jag behöver min dator, nu.

"FRANKIE!!"Leo låter så arg, så fruktansvärt arg att jag kan se framför mig hur hans ögon lyser i en så djup blodröd färg att man skulle kunna drunkna i dom. 

Jag måste ut. Herregud!! Han kommer döda mig! 

Med skakande händer - nej stryk det. Hela jag skakar när jag reser mig. Jag biter ihop. Leo står fortfarande utanför båset, jag kan tydligt höra honom andas, tunga aggressiva andetag.

Andan i halsen och jag öppnar dörren sekunden efter jag låst upp. En Förvånad men argsint Leo bakar bak några steg när dörren han luta sig mot försvann. 

Jag är snabbt ute ur badrummet och flera människor vände sig chockat om när jag stormade ut genom dörren. Men just nu bryr jag mig inte om dem, bara att komma så långt ifrån den långa rödögda varulven bakom mig. 

Det bär snabbt av ner genom korridoren med en sån fart jag inte ens visste jag hade i mig. En dator! Jag behöver en dator.

Nej, jag behöver min dator. Jag kan inte logga in till mina berättelser genom en annan. Det skulle ta alldeles för lång tid. Oh gud vad gör jag?

Jag finner snart mig själv i Cafeterian. Andfådd och med mjölksyra i benen. Vad jag önskade att jag faktiskt tränade lite nu. 

Människor kollar konstigt på mig. Blickar som jag alldeles för väl känner igen. "Freak", "vad är det för fel på henne", "wtf".

"FRANKIE!" Leos röst exploderar ut i rummet men jag är den enda som rycker till. 

Leo kommer rusandes genom korridoren jag just kom ifrån. Ögon lysande och tänder blottade. Men jag tänker inte stanna för att kolla på det dödliga djuret.

Jag knuffar min väg fram genom rummet, bryr mig inte om alla som tappar sin mat eller skriker argt efter mig. Fram, ut, bort! Det är det enda som går genom mitt huvud. 

Några väldigt långa och röriga korridorer senare och jag finner mig själv framför dörröppningen till skolan. Glaset känns kallt mot mina varma händer och jag trycker upp dörrarna. kall luft slår emot mitt ansikte och jag kollar mig hetsigt om. Åt vänster och framför mig ligger skogen. Skolområdet ligger liksom halvt inne i skogen. Till skogs vill jag inte gå, så dum är jag inte. Så jag svänger åt vänster och tänker följa skolbyggnaden tills jag når vägen och början till staden. 

"Frankie?" Mrs. Toulouses smala skepnad dyker plötsligt upp framför mig och jag tvärstannar. "Mår du bra?" Hennes oroliga röst matchar inte alls det vrickade flinet som leker på hennes läppar. Jag bara stirrar på henne och känner hur det biter till i magen. Jag vill spy. Jag tar några steg bakåt och Toulouse bara vrider undrande på huvudet, fortfarande med ett flin på läpparna.

en hög smäll bakom mig och jag vänder mig skrämt om. Dörren till skolan har blivit våldsamt uppslängd och glaset glittrar på marken. Leo andas tungt och blickar långsamt upp mot mig. Ögonen lyser, tänderna blänker och klorna ger mig kalla kårar. 

Med en vildsint Leo som blockerar vägen in till skolan och en skräckinjagande Mrs. Toulouse som står emellan mig och staden, gör jag något väldigt dumt.

Jag vänder mig mot skogen och rusar in i hopp om skydd av träden och buskarna.