Frankie Wattpad

Kapitel 3

Nästa dag gick jag inte till skolan. Istället sitter jag nu hemma och skriver ifatt på några av mina böcker. Klockan är inte mer än fyra och jag har redan haft sex stycken kaffe, två stycken stora chipspåsar och hela tre stycken paket med choklad cookies...

...allt detta under endast två-tre timmar. Jag kan nog ge med mig att jag har ett litet hälsoproblem.

Det klickande ljudet av tangenter som trycks ner hör jag inte ens när jag djupt nersjunken i min berättelse totalt ignorerar omvärlden.

Berättelsen flyter på och jag behöver inte ens fundera på hur jag ska få ner denna scenen jag nu så länge har velat komma till, i ord. Min huvudperson, fast på kvarsittning för att hennes 'onda' engelska lärare mrs. Toulouse, hatar henne, (ja, jag döpte henne efter min väldigt irriterande engelska lärare mrs. Toulouse) blir lämnad ensam i rummet tillsammans med skolans största bad boy och...

Han lutar sig närmare. Tvingar mig bak mot bänken och ger mig inte rum för att kunna fly.

För nära... Alldeles för nära och jag känner svetten tränga fram i pannan.

"Va?", Frågar han en gång till och jag, alldeles för socialt pinsam och chockad av den plötsliga närvaron får inte ur mig mer än några gurglande ljud.

Någon döda mig nu...

"Tänkte inte det", säger han nu med det där äckliga flinet på hans läppar. "Jag tar den här"

Boken jag å så ångrar att jag tog med mig till skolan är fortfarande i hans hand när han börjar att ställa sig upp normal.

Och jag, dum som jag är, fastnar i ett ögonblick av panik. Jag måste ta den!!! Mitt liv är på riktigt över ögonblicket det som står i den där bok läses av någon annan.

Hjärtat tar ett skutt i bröstet när jag, utan att faktiskt överväga vad det är jag gör, knäar killen framför mig så hårt jag kan där solen inte skiner.

Bara för att påminna. Jag är kort.... Väldigt kort... Och att han är lång hjälper ju inte direkt situationen. Så vad jag antog skulle bli en hård knäing mot hans... Sak där nere... Blev en inte så lika hård knäing som slutade med att både han, i ganska så stor smärta, och jag, som halka på ett av papperna han puttra ner från min bänk för bara en stund sedan, ramlar båda ner på golvet... I en hög... Och sekunden senare kliver min å så snälla lärare som övergav mig här med denna nu döende, sprattlande masken på golvet bara för att han var sugen på kaffe, in...

Det tar mig ett tag till att skriva klart hela detta kapitel på två tusen ord men när jag väl är klar bestämmer jag mig för att nej... Jag orkar inte rätta hela kapitlet så det får bara bli så att jag råkar bli lite sen med att uppdatera denna bok. förlåt alla läsare!, men mitt tålamod verkar inte vara på er sida.

Och apropå läsare. I jakten på att fylla på mitt ego går jag ut från dokumentet och in på mina notiser. Mer än hälften är bara tråkiga gillamarkeringar på en massa olika böcker jag har skrivit, tråkigt men uppskattade. Kommentarerna däremot, är något roligare.

Jag spenderar den kommande timmen med att bara blåsa upp mitt egna ego från alla komplimanger och roliga kommentarer mina ca tio miljoner följare lämnar efter sig och samtidigt dissar jag och hatar på alla kritiska kommentarer jag får med mitt nu nyfunna självförtroende.

Högmodig som jag känner mig Bryr jag mig inte ens om att Leo plötsligt kliver in i mitt rum.

"Frankie", säger han men jag ignorerar honom, alldeles för upptagen med en av mina favoritföljare som har skrivit en rolig kommentar.

"Ignorera mig inte!", Säger han med en röst som skulle ha varit hotfull men jag kan inte riktigt bry mig mer.

Leo brukar komma och störa mig ganska så ofta. Hans korta stubin och rastlöshet får honom ofta att vandra ut ur sin värld för att ha det lite roligt.

"Franky", morrar han nu lågt och jag kan känna hur irriterad han blir av att jag inte svarar honom.

Men av erfarenhet vet jag att han har alldeles för lite tålamod och kommer nog snart att ge upp och gå sin väg. Oh kolla, en ny ship!!

Det går en liten stund till med Leo som ropar på mig och jag som fortsätter att låtsas att han inte är där tills jag plötsligt hör honom resa sig upp från sängen han satte sig på för ett tag sedan.

Bra han går. Jag öppnar upp ett nytt dokumentet för att börja skriva ännu ett kapitel till en bok jag vet jag skulle ha uppdaterat för år sedan  men bara inte riktigt kände för det.

Tunga snabba steg bakom mig och jag ska just kolla upp, lite förvånad över att Leo inte hade gått än, när jag ser en snabb hand fara precis framför ansiktet på mig.

Jag drar in ett chockat andetag och hinner inte ens reagera över huvud taget innan en olidlig smärta strålar upp från handen genom armen.

En vanlig blyertspenna sitter hårt intryckt genom min vänstra hand och jag kastar en snabb blick bak på Leo som inte verkar bry sig.

"Ahhh ah Ah...Leo!!!", Höga flämtningar flyr ur min mun och jag tar små korta andetag, försöker glömma bort den bullrande smärtan i handen.

"Fan... Fan!!!!... Ajhhh!", Jag fortsätter att klaga och blodet börjar att sippra fram ur såret.

Handen går inne att flytta på då pennan sitter genom min hand och fast i tangentbordet på datorn.

Med en skakig höger hand sträcker jag mig fram. Varma tårar börjar att rinna nerför mina kinder och det smärtar att bara kalla på blodet som sakta men säkert börjar forma en allt större pöl på bordet under.  Jag nuddar pennan lite lätt och en rad med svordomar flyr ur min mun.

Svarta prickar börjar att dansa framför mitt synfält när jag tar ett stadigt grepp om den. Oh gud. Varför känns det som om jag håller på att gräva min egen grav.

Jag kastar en snabb blick på Leo. Eller på det stället jag trodde Leo skulle stå, men inser snabbt att ingen kille med lysande blodröda ögon finns kvar i rummet.

Okej, jag klarar det här. En stor klump börjar att bildas i halsen på mig och hotar att kväva mig när jag spänner handen krampaktigt runt pennan smala kropp. Ett djupt andetag in och jag rycker pennan uppåt.

Det svartnar helt. Några sekunder senare finner jag mig själv skrikandes mellan höga flämtningar fortfarande sittandes på stolen. Med en penna fortfarande djupt nerkörd i min hand. Gud va hårt den sitter.

Luften börjar att kännas tjockare och det blir svårt att andas in mellan dom höga snyftningarna och flämtningarna som flyr min mun.

Tårarna rinner ner som floder längs mina kinder och droppar ner på golvet såsom blodet nu droppar ner för kanterna på bordet.

Synen är blurig och jag blinkar snabbt för att ens kunna se något. Du klarar det här Frankie. Det är bara att dra ut den, bara dra. Jag blundar och drar in några djupa andetag. Eller så bra andetag jag nu kan med klumpen som bara har växt sig större i halsen.

Bestämt och med vetskapen om att det bara kommer göra ondare och blöda mer om jag inte drar ut pennan nu på direkten med ett enda ryck tar jag ett fastare tag om den och drar ut den med ett snabbt och hårt ryck som får pennan att flyga till andra sidan av rummet och lämna en blodig fläck på tapeten.

Och jag lovar er, att den där tanten som när jag gick i sjuan såg att jag stod och pratade med "mig själv" och nu varje dag jag går förbi för att komma till bussen står i sitt fönstret med ett kors och en bibel i händerna, hon som tror att jag är besatt av någon demon eller något men själv lever med över tio katter, den tanten som bor hela två kvarter bort i sitt lilla gula hus där färgen är på väg att lossna från fasaden. Jag lovar er, att till och med hon kunde höra det skriket jag släppte ur mig när pennan drogs ut ur skinnet på mig.

Och den raden med svordomar jag släppte ur mig efteråt fick nog djävulen själv att hålla för öronen.