Ny plats, ny tid

5. En bal

Jag, Elizabeth och Edmund hade en egen vagn. Elizabeth har en vacker vit sidenklänning. Hon har en sjal hängande över axlarna. Hennes blonda hår var uppsatt på ett mycket krångligt men vackert sätt. Små vita pärlor var insatta i håret. Hon såg mycket vacker ut, hon har säkert många friare. Edmund hade en svart kostym och vit skjorta. Hans ljusbruna hår, som var ganska lockigt nu, passade perfekt. Han såg extremt stilig ut. Själv hade jag fått låna en utav Elizabeths gamla balklänningar. Den var ljusgul med lite korta puffiga ärmar. Mitt hår var uppsatt nu i en fin frisyr med ett band som matchade klänningen. 

"Margaret, jag undrade. Kommer du ihåg något om din familj?", frågar Edmund. 

"Nej, bara mitt namn och min ålder", svarade jag. 

Tankarna flöt till min mamma. Jag saknade henne så att hjärtat värkte. Hur ska jag kunna klara mig utan henne. Visst trivdes jag ganska bra hos familjen Thorne, men jag saknade mamma. Hennes snälla röst och kärleksfulla kramar. Kommer jag någonsin tillbaka till min egen tid? Eller ska jag vara fast här för resten av mitt liv. 

"Vi båda känner för dig! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att inte komma ihåg mer än sitt namn och sin ålder", flikar Elizabeth in. "Kolla, vi är framme. Sir Arringtons stora gods.", säger Edmund. Ett stort gods breder ut sig framför mina ögon. Många ljus lyser upp den storslagna porten där många vagnar står samlade för att släppa av dess passagerare. 

"Så roligt att ni kunde komma, kära Amelia", hälsar en äldre kvinna till Amelia. De går fram och tar varandra i händerna. 

"Såklart, kära Agata", svarar Amelia. "Du har inte träffat Margaret än! Hon bor hos oss just nu", säger Amelia. 

"Nej, men. Så trevligt att träffa dig. Du kommer nog trivas väldigt bra här", säger hon till mig. 

"Tack, jag hoppas verkligen det. Familjen Thorne har varit så generösa mot mig. Jag är för evigt tacksam", svarar jag. Vi har kommit in i en stor sal. I ena änden stor en orkester och spelar vacker musik. I mitten av balsalen dansar många par. Hur ska detta gå om någon skulle bjuda upp mig. Jag kan inte ens dansa vals. Jag skulle göra bort mig totalt. Den stora balsalen var vit med dekorationer i guld. Stora ljuskronor lyste upp det stora rummet. Elizabeth ledde med mig till två stolar där vi satte oss ner. Vi kollade på paren som dansade och alla vackra klänningar och håruppsättningar. Efter en kort stund blev Elizabeth bjuden utav en ung man för att dansa. Hon tackade ja. Nu satt jag ensam och försökte lära mig lite om hur de dansade. 

"Du ser ut att vara djupt försjunken i dina tankar",  Edmund har kommit fram till mig och satte sig på stolen bredvid mig. 

"Jag antar att jag var det", svarar jag. 

"Vill du dansa?", frågar han. 

"Jag skulle tycka väldigt synd om dina tår om jag sa ja, så nej är jag rädd. Jag kan inte direkt dansa", svarar jag lite retsamt, och nedlåtet. 

"Då kanske du vill ta en promenad i trädgården?", frågar han. Skulle jag svara ja. Jag borde inte fästa mig vid någon. Tänk om jag skulle kastas tillbaka till min egen tid, det skulle inte vara någon bra ide. Men hans vackra leende gjorde det omöjligt att säga nej. 

"Okej då", svarar jag.