Ny plats, ny tid

9. Nu och för alltid

Hej! Ledsen att jag är sen med att uppdatera denna berättelse. Det har varit fullt upp med betyg som skulle sättas och prov att plugga inför. Här kommer fortsättningen. Denna del är förmodligen den sista. Sedan kommer det nog en epilog också.

***

"Har du bestämt färg?", frågar Amelia när vi står utanför tyg affären. Byns sömmerska har även en verkstad där.

"Själv hade jag en ljusrosa. Jag tror att min syster hade en gräddvit faktiskt.

"Jag har alltid velat ha en vit brudklänning", svarar jag.

"Är ni säkra att det är okej att ni betalar för allt. Det känns som om det är så mycket. Ni har varit så vänliga mot mig", fortsätter jag.

"Edmund är lyckligt, och du såklart. Det är väl det som är huvudsaken. Kanske hade det varit bättre för familjen om han hade gift sig rikt. Men vi får väl hoppas på att Elizabeth kanske hittar en lämplig make, kanske någon med mycket pengar. Tänk inte mer på det nu, Margaret. Du är familj nu", svarar Amelia. Vi gick in i tygbutiken och möttes av en äldre dam.

"Åh Amelia, det var länge sedan. Vad kan jag göra för er?", frågar den damen.

"Så kul att se dig igen Jane! Jag du har säkert hört skvallret om Margaret och Edmund", fortsätter hon.

"Åh ja! Ja juste jag hade nästan glömt. Att bli gammal tär verkligen på minnet. Åh så kul det ska bli med ett bröllop. Det var ett tag nu sen va?", frågar den trevliga damen Amelia.

"Det var nog ett och ett halvt år sedan om jag kommer ihåg rätt. Men jag närvarade inte, jag var ju lite krasslig. Prästens dotter som gifte sig va?", säger Amelia.

"Ja, så var det. Hon den där Evangelina. Men till dig nu unga dam. Vilken färg vill du ha på brudklänningen? Det är väl därför ni är här?", frågar Jane.

"Jag hade tänkte mig en vit klänning", svarar jag.

"Perfekt unga dam, åh va kul. Så vilket tyg", frågar hon och drar med mig till en hylla med vackra vita tyger.

Efter att vi spenderade över en timme inne i tygaffären och ytterligare en halvtimme med att hitta en lämplig hatt, som självklart skulle vara i siden och ha en slöja i dyr spets. Detta insisterade Amelia på. Även om jag var glad för att få ha så fina kläder under mitt bröllop kändes det som om jag kostade familjen Thorne mycket pengar. De har mycket pengar men inte oändligt mycket.

"Vad tar sån tid Margaret?", frågar Elizabeth precis innan hon kommer stormande in genom dörren till mitt sovrum. "Åh, så vacker du är", säger hon när hon ser mig.

"Det är tack vare kläderna", svarar jag och tittar på mig själv i spegeln. Jag har en lång vacker sidenklänning med långa ärmar. Mitt hår är avancerat uppsatt.

"Men Margaret då, med en fattig gummas kläder skulle du fortfarande vara vacker", svarar hon. "Men skynda dig, vi är sena. Vagnen står klar nere på gården.", säger hon. Jag ska verkligen gifta mig, hur kom jag hit? Till 1805, med min livs kärlek väntande på mig i kyrkan där vi skulle bli förenade för alltid. Tårar fyllde mina ögon, min mamma, hon skulle aldrig få se mitt bröllop, mina barn, min framtida make.

"Vad är det Margaret? Är det Edmund?", frågar hon oroligt när hon ser mina tårar. Hon går fram till mig och lägger sin arm om mig.

"Det...Det är inget. Du skulle aldrig tro mig om jag berättade.", svarar jag och sträcker mig efter hatten som ligger på min säng. Den är i vitt siden och spets hänger ner framför mitt ansikte.

"Berätta", säger hon. Hon skulle aldrig tro mig om jag berättade. Hur skulle hon förstå.

"Låt mig ge dig någonting att tänka på.", börjar jag. "13 juli 2018", säger jag innan jag marscherar ut ur rummet med bestämda steg.

"Borde jag fatta vad du menar", frågar Elizabeth. Vi sitter i den skumpande vagnen påväg till kyrkan. Vi kommer in i byn vi var i för 2 veckor sedan när vi köpte bröllopskläder. Men vi kör vidare och stannar framför en kyrka.

"Nej", svarar jag och ler mot henne och går ut ur vagnen. Kyrkan är vit och inte så stor. Charles kommer utspringande mot mig. Jag hade bett honom att leda mig till altaret för några dagar sen. Han hade blivit väldigt exalterad och genast sagt ja.

"Kom nu,alla väntar. Skynda dig in Elizabeth", säger han.

"Ja, ja far. Jag är påväg", säger hon innan hon småspringer in i kyrkan och ger mig ett litet leende.

"Jag är så tacksam för allting", säger jag när vi börjar gå mot kyrkans portar.

"Jag är glad att Elizabeth hittade dig", svarar han. Vi går igenom portarna och möts av en vacker kyrka fylld med människor i vackra kläder. Edmund står längst fram vid altaret klädd i en mycket vacker kostym. Prästen, som är en gammal man med vitt hår, står framför honom. Vi börjar gå mot honom när vacker musik från en orgel spelas och alla ställer sig upp. Jag är lycklig.

***

Borde jag skriva ett kapitel till och sen en epilog? Detta kapitel blev inte så bra. Förlåt.