Flickan med de gyllene ögonen (just nu pausad)

Kapitel 1

Jag ligger på rygg i min hårda säng, med armarna bakom huvudet. Samma kväll hade jag berättat för mor om brevet och mitt beslut. Först stod hon bara där och såg chockat på mig. Sedan verkade allt långsamt sjunka in.
"Nej, det är för farligt, jag kan inte förlora dig med!" hade hon sagt. Efter att min far skulle jaga hjort i skogen och sedan aldrig kom tillbaka har min mor varit ännu mer beskyddande av mig, min far blev antagligen tagen av en björn eller en flock vargar.

Jag försökte övertala henne hela kvällen, men det resulterade bara i en örfil. Det enda jag vet är att vad min mor än säger så kommer jag att ta min till Rassisim. Jag hade förväntat mig att min mor skulle förstå men uppenbarligen hade jag fel.

En dryg månad senare och min mor är fortfarande orubblig. Jag fick ett svar från Rassisim om att det bara är en dag kvar innan de skickar en vagn för att hämta mig.

Jag sväljer hårt, jag har ingen aning om hur jag ska övertala henne. Varje kväll när vi äter kvällsmat har jag försökt övertala henne men vad jag än säger så gör det ingen skillnad.

Imorgon kommer vagnen och jag vet att jag måste med den, jag kan inte stanna här i resten av mitt liv! Jag ser mig omkring, alla ser ut att ha hittat sin plats i byn, kvinnor som står på torget och säljer grönsaker, en man med gevär och hopbundna fåglar över sina högra axel. Barn som springer omkring och leker och skrattar. Ett barn som smiter ifrån sin mor för att leka med de andra barnen.

När jag ser det lilla barnet som smiter från sin mor vet jag vad jag behöver göra. Jag behöver göra samma sak, jag behöver också smita. Det kommer såra min mor men jag hoppas att hon kommer förstå.

Min mor läste det andra brevet så hon vet att vagnen kommer imorgon så jag kommer antagligen inte ens få lämna huset, för att hon ska vara säker på att jag inte gör just det jag planerar att göra. Därför vet jag att jag måste gå inatt, medans hon sover.

Jag reser mig från träbänken och springer hem, min mor borde inte vara hemma.
- Hallå, säger min mor så fort jag öppnat dörren, kan du hjälpa mig med middagen? fortsätter hon.
Jag förstår på en gång att hon vill hålla mig sysselsatt.
- Jadå, svarar jag glatt, tack för att du inte lät mig gå till Rassisim, jag gick och frågade bibliotekarien om det och det lät hemskt! svarar jag så övertygande jag kan.
Byns bibliotek har inte stort utbud men det är ändå fler böcker än jag sett någon gång innan. Det finns runt tjugo böcker, rättare sagt tjugotre. Biblotekarien är en gammal man med glad uppsyn och vitt fluffigt hå, som en maskros.

Min mor ler till svar och jag kan inte säga om hon tror mig eller inte. Hon pekar mot några potatisar och jag går ut igen för att hämta vatten för spatt jag kan skrubba potatisarna.

Mor gav mig uppgifter hela kvällen så när jag väl fick gå och lägga mig var det väl över midnatt.

När jag långsamt reser mig från sängen ser jag till att smyga på golvbrädorna jag vet knarrar som minst. Jag öppnar en låda i mitt nattduksbord och tar fram ett papper, bläck och penna;

"Mamma, jag ber om ursäkt för att jag gör detta utan din tillåtelse, men jag måste dit! Där finns flera som jag, jag skulle passa in, jag skulle kanske få vänner!!

Jag hoppas att du kan förstå. Kom ihåg att jag älskar dig!
Aurea "

Fönstret eller dörren? Jag tvekar i ett ögonblick innan jag smyger mot mitt fönster. För en gångs skull knarrar det inte när jag öppnar det. Till slut lite tur.

Långsamt och försiktigt sätter jag mig i fönstret och glider sedan ut. Jag slår handen för munnen, för att inte skrika. Jag hade landat på något mjukt och varmt men framför allt levande. Reflexmässigt hoppar jag ett steg iväg.
- Vad gör du här, då? frågar Freja, min kusin, min mors brors barn, extremt surt, antagligen på grund av att jag bokstavligt talat hoppade på henne.
Ursäkter snurrar i huvudet den ena lika otrolig som den andra.
- Jag kan fråga dig det samma, varför är du inte inne? svarar jag för att vinna lite tid.
- Faster Mira ville att jag skulle vakta ditt fönster för att du inte skulle smita till den där skolan, svarar hon uppriktigt.

Den lysande idéen träffar mig som ett blixtnedslag, Freja är en hopplös romantiker.
- Snälla, säg inget till henne! viskar jag med tillgjort sorgsen röst, hon kan inte veta!
- Jag måste, du borde inte åka till den där skolan, du hör hemma här, svarar hon trotsigt.
- Vad pratar du om? frågar jag med spelad förvåning.
- Ja, den där skolan, upprepar hon förvirrat.
- Jag ska inte till skolan, säger jag, kan du bevara en hemlighet? fortsätter jag så mystiskt jag kan.
Freja lutar sig automatiskt framåt, jag kan se hennes fräknar, till och med i mörkret.
- Såklart, viskar hon.
Jag lutar mig också aningen närmare.
- Jag ska träffa en pojke, viskar jag i hennes öra.
- Vem? frågar hon upprymt och jag biter mig i läppen när hon glömmer att viska.
- Jag kan inte säga det än, jag måste gå, annars blir jag sen! säger jag.
- Skynda dig iväg då! säger hon och nästan hoppar av upprymdhet.
Freja är många år äldre än mig men beter sig fortfarande som ett barn.
Jag skyndar mig iväg, stolt över att jag undkommit.

Det känns märkligt att gå genom vår by när allt är mörkt och så ovanligt tyst. Vagnen ska komma klockan sex till utkanten av byn, så det är dit jag ska. Jag hoppas bara att min mor inte vaknar innan det, hittar min lapp och hinner hit i tid.

Jag ser mig omkring, en gammal ek står vid vägkanten. Den får duga. Jag svingar mig snabbt och lätt upp och sätter mig till rätta.

Flera timmar senare väcks jag av ljuden av en arg kvinnoröst.
- Hon ska inte med dig till den där skolan! ropar min mor med ursinnig röst.
- Nehe, då åker jag väl då, säger en pojkaktig röst och jag kan höra ljudet av vagnen som börjar rulla.

Nej, nej, nej!! Jag reser mig upp och så diskret jag kan svingar jag mig till nästa träd. Dom står så tätt här att det är lätt att göra obemärkt. Jag svingar mig från träd till träd tills min mor varken kan se mig eller vagnen. Det gör mig ledsen att behöva lämna henne såhär.

Med ett sista hopp svingar jag mig från en gren och landar lätt på vagnens tak. Jag har klättrat runt i träd ända sedan jag kunnat gå, så det är ingen konst för mig. Jag kan knappt tro det men till slut är jag på väg bort från min by!!
Föraren vänder sig snabbt om när han hör dunsen av min landning.
- Vem är du, och vad gör du på vagnens tak? frågar han aningen nedlåtande.
Han har mörkt hår som inte skulle må dåligt av att borstas och lika mörka ögon, hans drag är skarpa men symmetriska, han ser onekligen bra ut, men man kan lätt se att han vet att han ser bra ut och det förstör hela intrycket, alldeles för arrogant.
- Aurea Kira, du skulle hämta mig, svarar jag lika nedlåtande.
- Din mor s-  börjar han.
- Snälla nån, kör bara! avbryter  jag otåligt.
Jag vill bort härifrån ifall att min mor bestämmer sig för att följa efter vagnen. Jag känner en klump i halsen vid tanken på sättet jag lämnar henne, jag hoppas att hon en dag kan förlåta mig och förstå varför jag gjorde det.

- Du har rätt kort stubin, va? frågar han med ett snett leende.
Jag snörper på munnen och ignorerar honom, ja, jag har kort stubin men det har inte han med att göra.

Han vänder sig framåt igen, rycker på axlarna och vagnen börjar långsamt röra sig framåt igen.
____________________________

Hej! Hoppas att nu gillar del två, kapitel 1!! :)

Jag ber om ursäkt för alla grammatiska fel och autocorrect-felen! När berättelsen är klar kanske jag redigerar sånt, men just nu är min prioritet att faktiskt bara skriva på.

Hur som helst rösta och/ eller kommentera gärna!

Ha en ammmmazzzing dag!! :)