Flickan med de gyllene ögonen (just nu pausad)

Inledning

En kvinnas skrik hörs från en stuga i utkanten av en liten by.

Tårarna rinner ned för hennes kinder samtidigt som hennes brorsdotter försöker lugna ner henne.
- Det kommer att gå bra, allt är över snart.

Kvinnans ögonlock känns tunga nu när smärtan är över, men hon kan inte sova än! Hon känner hur hennes mage drar ihop sig av oro när hon ser brorsdotterns förfärade min.
- Ge mig henne, säger kvinnan oroligt och lyfter sina armar.

Hon flämtar till när hon får det lilla barnet som passar så perfekt i just hennes armar.

Barnet ser upp på henne med sina gyllene ögon, nu förstår hon brorsdotterns förfärade min, men ingen, absolut ingen ska få skada hennes barn, inte på grund av hennes vackra gyllene ögon.

- Aurea, hon heter Aurea, säger kvinnan till brorsdottern, det betyder guld, viskar hon och sedan faller hennes ögonlock igen och hon suckar utmattat.

*Femton år senare*

- Aurea Kira? frågar en kort man med lädermössa, hans röst är reserverad och även om han försöker så kan han inte dölja sin rädsla för mig.

Jag ser frågande på honom, folk brukar för det mesta undvika "den märkliga och tystlåtna flickan med gyllene ögon".
- Ja? frågar jag när han inte säger något.
- Um... E- Ett brev...till dig, stammar han fram samtidigt som han räcker mig det.
Så rädd behöver han väl ändå inte vara? Jag suckar och tar emot brevet, sedan kilar mannen raskt iväg.

Jag stirrar förvirrat på brevet i min hand, det är av ett strävt, gulaktigt kvalitetspapper.

"Till Aurea Kira
Stugan utanför Ellema"

Jag vänder på brevet för att få veta vem det är som skickat brevet.
- Ingen avsändare? säger jag förvånat till mig själv.
På baksidan satt bara ett sigill, svart och i mitten fanns formen av en fågel, troligen en örn som slukar ett svärd. Jag stirrar med rynkade ögonbryn på det märkliga formerna.

Jag har aldrig tidigare fått ett brev, men det är antagligen bara någon som skriver till mig för att berätta om hur hemsk jag är, trots det kan jag inte hindra den lilla volten av spänning i magen. Jag vet att det är överdrivet och barnsligt, men jag kan bara inte låta bli. Ljudet av papper mot papper når mina öron medan jag långsamt och så oändligt försiktigt öppnar kuvertet. Med hjärtat högljutt bankande drar jag upp brevet som är skrivet på samma sorts kvalitetspapper.

Aurea Kira, vi är stolta över att kunna erbjuda dig en plats vid Rassisim, en skola för ungdomar med speciella gåvor.

Terminen startar första Miscere. Allt material du kommer att behöva finns på skolan.

Skicka ett brev till oss senast tjugoåttonde Calidi om ditt beslut så skickar vi en vagn för att ta dig till Rassisim.

Hälsningar
Ario Mio
Rektor

Jag läser igenom brevet om och om igen. Jag vet vad jag kommer göra. Jag behöver inte ens fundera, jag ska till Rassisim. Det kommer inte vara lätt att lämna min mor och kusin, mina enda vänner, men jag vet att dom skulle vara glada för min skull.

Jag joggar mot postkontoret med mitt svar i handen. Jag betalar snabbt den stirrande kvinnan och lämnar henne mitt brev. För en gångs skull bryr jag mig faktiskt inte om blickarna.

_______________________________

Hej! Jag vet att den här delen inte var så lång, kommande kapitel kommer nog vara längre. :)

Kommer uppdatera så ofta jag kan!
(Mitt mål är hur som helst att uppdatera en gång i veckan, kan bli lite stressigt när skolan börjar igen)

Rösta och kommentera gärna!

Ha en bra dag!! :D