Flickan med de gyllene ögonen (just nu pausad)

Kapitel 2

Jag kollar ut genom öppningen längst bak i vagnen. Solljuset lyser upp den och får dammkornen att glittra. Jag har aldrig varit så här långt hemifrån, så jag har inte kunnat ta mina ögon från omgivningen.

Även om jag fortfarande inte är så långt hemifrån så får vetskapen om att det finns en värld utanför min lilla by mig att le. Det gör att jag inklusive alla mina problem känns så små, så obetydliga. Kanske vissa skulle bli modfällda av den känslan. Att att känna att hur onormal man än är så gör det egentligen ingenting, för man är bara en så liten bit av något så mycket större, är en så skön känsla.

Jag slår huvudet mot vagnens vägg när den skumpar till. Antagligen på grund av att den körde över en sten. Ljudet av hjulen mot den sandiga vägen ersätts genast av ljudet av hjul mot sten. Framfarten blir jämnare och jag ser mig nyfiket omkring. Sanden och gruset har blivit ersatta av rektangulära platta stenar.

Bara nån minut senare ersätts de gröna träden och blommande ängarna, de lugnt betande korna i alla färger, de utspridda bondgårdarna, och de små dammarna med glittrande vatten och små änder simmandes omkring mot alltfler hus i både sten och trä.

- Är vi i Artisa? frågar jag pojkes bakhuvud.
Även om han inte kan vara mer än ett par år äldre än mig så är han avsevärt längre, trots att jag är längre än de flesta tjejer i min ålder.
- I utkanten, svarar killen, vi måste faktiskt stoppa här i ett litet tag, fortsätter han nonchalant.
- Varför? frågar jag förvirrat.
- Bara en liten stund, avbryter han, stanna här, fortsätter han och hoppar lätt ned från vagnen.
- Okej? säger jag med höjda ögonbryn, jag tvivlar på att han hör mig.

Det här är första gången jag är i den berömda staden Artisa, knutpunkten för all handel i hela landet. Det tänker jag då inte slösa bort genom att sitta i en tråkig vagn, med, när jag nu tänker på det, extremt obekväma träbänkar. Jag rycker på axlarna och med ett stort leende hoppar jag kisande ur vagnen. Den där pojken ska att inte gå och ha roligt medans jag sitter på en bänk i en obekväm vagn och får träflisor i baken. Jag drar ett djupt andetag och en lukt av nybakat bröd, människor och kryddor fyller mina näsborrar. Jag skyndar mig, ser mig kvickt omkring efter pojken och får fort syn på honom. Jag har nog inget annat val än att på avstånd följa efter honom. Jag vill inte oavsiktligt gå vilse eller komma tillbaka till vagnen långt efter eller före honom. Jag börjar lugnt gå i samma riktning. Han är inte svår att följa efter eftersom han är längre än de flesta här. Jag njuter av solljuset som värmer upp hela mig.

Jag förstår snart att jag inte riktigt förstått vad jag gett mig in i, så fort vi kom längre in mot centrum så är gatorna fulla av människor och djur. Många med stora korgar på huvudet. Jag knuffar mig förbi mellan människor som irriterat fnyser eller svär åt mig.

Jag ser hur hans rufsiga hår svänger in på en tommare gränd och knuffar mig lättat dit. Det är dunkelt och jag saknar redan solens värme. Jag lutar mig mot en av träväggarna för att se vart han nu tog vägen. Jag får syn på honom igen och skyndar vidare. Lukten av rök når mig och jag ser bakåt. Elden slickar hungrigt i sig det torra träet och väggen jag några sekunder sedan lutat mig mot står i brand. De gyllene lågorna lyser upp den mörka gränden och jag ser hur folk redan är på väg med vatten.

Jag vet att jag måste bort härifrån. Vanligt folk har en tendens att skylla på mig när något märkligt händer, och saken är den att när jag är i närheten så har märkliga saker en tendens att inträffa.

Jag ser hur ett rufsigt hår svänger åt vänster så jag skyndar fort vidare. När jag kommer ut i solen suckar jag lättat men spärrar lika snart upp ögonen. Personen med det rufsiga håret är inte alls samma pojke, den här har ljusare hår, jag kunde bara inte se det i skuggan av gränden. Mörkt brunt, istället för svart. Han har dessutom aningen mörkare hud och bredare axlar, antagligen ett par år äldre också. Men liknande grön tröja. Jag ser mig panikslaget omkring, men min skjuts är borta, det tar mig bara några sekunder att förstå. Varför lät jag mig bli distraherad av den där dumma elden?

Jag lutar mig irriterat mot väggen.
- Skicka dom väster så länge, tills jag löst det.
Jag vänder mig mot rösten, det är pojken jag av misstag följt efter. Han pratar med en kort, skallig man med ett smalt, tunt skägg.
- Hur lång tid tror du det- börjar den skallige mannen.
- Det tar så lång tid som det behövs och nästa gång du pratar så mot mig så kommer du att ångra det, avbryter pojken ilsket.
- Förlåt mig min Herre, säger den lille skallige mannen med en sliskig röst samtidigt som han bugar.
- Håll bara lågt tills jag har allt vi behöver, suckar pojken irriterat och går därifrån.

När han går förbi mig stoppar han för ett ögonblick och rynkar irriterat på ögonbrynen och öppnar munnen som om han ska säga något. Hans gröna ögon granskar mig noga. Jag ser irriterat tillbaks på honom, jag gillar inte sättet han beter sig. Alldeles för arrogant.
- Vill du något? frågar jag surt.
För ett ögonblick ser han förvirrad ut men döljer det väl. Han börjar gå sin väg men kastar en sista sur blick åt mitt håll.

Antingen fick han ingen frukost eller så ser hans ansikte alltid ut så för han hade ingen anledning att vara sur på mig, förutom att jag inte tilltalade honom som "min Herre", som om jag skulle göra det.

Eftersom jag tappat bort min skjuts kan jag lika gärna börja gå tillbaks och bara sitta vid vagnen och njuta av det fina vädret.

Det tar mig inte lång tid att hitta tillbaks, trots alla människor. Jag behöver bara hålla koll på mina fötter så att jag inte snubblar över en korg eller en höna.

Jag får syn på min vagn och stirrar till. Hur kunde han ta sig tillbaks så fort? Pojken är redan tillbaks.
- På en promenad var vi? säger han som om han pratade med ett litet barn.
Jag kniper ihop läpparna och går och sätter mig i vagnen igen. Så fort jag satt mig börjar vagnen röra på sig igen.

_______________________________

Hoppas ni gillar den här delen, trots att det tog sån tid. Jag har bara så mycket med skolan, så jag kommer helt enkelt uppdatera så ofta jag har tid.

Ha en bra dag!! :)