Flickan med de gyllene ögonen (just nu pausad)

Kapitel 3

Vi åkte under tystnad, endast då och då utbytte vi korta meningsbyten, och stoppade inte igen under vägen.

Jag fick reda på att pojken heter Jack och är adoptivsonen till rektorn.

Runt solnedgången kom vi till en bokskog. Efter att ha åkt i solen hela dagen känns det skönt att till sist komma in i den svalkande skuggan.

Marken var full av förmultnade löv. Lukten av skogsmull och mossa fyller mina lungor, för varje andetag jag tar. Jag ser mig omkring,  aldrig förr har jag sett en skog som denna. Trädens bark är slät och ser ljust grå ut i det minskande solljuset. Dom står på avstånd från varandra och alla är dom raka och högresta. Rötterna syns bara för ett ögonblick innan lövtäcket på backen täcker över dem.

- Är vi framme snart? frågar jag för tolfte gången, som en liten gnällig unge.
- Inom en timma, svarar Jack irriterat och ignorerar mig sedan.
Jag ser otåligt framåt, försöker se en skiftning i omgivningen.

En liten tid senare, som för mig kändes som en halv evighet tunnas skogen äntligen ut och ersätts mot vidsträckta ängar med de underligaste ungdomar jag någonsin sätt.

Min blick fastnar först vid en späd flicka med ljust brunt hår som, med utsträckta armar och ett stort leende flyger omkring, som en fågel. Några meter bort från vagnen sitter en pojke med så ljust hår att det nästan ser vitt ut. Han får vatten att avdunsta från marken, bilda ett vitt fluffigt miniatyr-moln som sedan regnar ner igen.

Jag ser mig storögt omkring, jag kan inte se mig mätt på det här. Jag undrar verkligen vad jag skulle kunna lära mig. Jag blir aningen modfälld när jag ser hur talangfulla alla elever är. Jag antar iallafall att ungdomarna på ängarna är elever.

Jag var så upptagen att se på människorna att jag först inte lade märke till det enorma vits stenslottet. Jag kan inte ens räkna alla torn och, än mindre, alla fönster eller balkonger.

Jack harklar sig, och jag vänder mig med höjda ögonbryn mot honom.
- Du kanske är lite för upptagen med att stirra men vi är faktiskt framme nu, minns du kanske att du tjatade nästan hela vägen? frågar han med ett snett flin.
Är den här killen aldrig på bra humör?
Jag himlar bara lätt på ögonen och plockar upp det lilla bagage jag tog med mig.
- Så vart ska jag nu? frågar jag aningen motvilligt.
- Kom, svarar han bara simpelt och nonchalant.
Fattar han inte att detta är en av de viktigaste stunderna i mitt liv? Att jag inte vill förstöra detta minne med sura miner?

Jag följer med honom, även det är aningen motvilligt. Han leder mig in genom de stora dubbeldörrarna av ebenholts.

Jag tappar hakan totalt. Det vita golvet är blankpolerat och taket är så högt upp att det stora trädet i mitten av rummet utan problem får plats. Trädet är nog det största jag någonsin sett. Grenarna är vitt utspridda och i slutet hänger dom alla ned som girlanger. Trädet har rundade mörkt gröna blad, nästan svarta. De små blommorna på varenda gren glittrar i ljuset från facklorna på väggarna. Den gyllene färgen på blommorna ger rummet ett mysigt guld-gulaktigt sken. I andra änden av rummet är en stor, flammande eld, antagligen både för belysning och värme. Mot väggarna är stora vita trappor som slingrar sig högt, högt upp. Jag kan inte förstå att det här faktiskt inte är en dröm.

Jack låter mig inte stoppa för att se mig omkring utan leder mig till en av trapporna med endast en blick mot trädet. Sedan börjar han gå upp för trapporna. Jag hade ingen aning att man kunde bli så trött av det. Jag har problem att inte komma på efterkälken. Det hänger de vackraste och besynnerligaste konstverk jag någonsin sett i varenda korridor, trots det skulle jag helst bara vilja sätta mig ned och ta en lång, och, enligt mig,  välförtjänt tupplur.

Efter femtiotvå trappor, sexhundrasjuttioåtta, trappsteg senare så svänger han vänster, in på en korridor och öppnar en dörr med en gyllene rustning till höger.
- Din sovsal för de kommande fem åren eller sådär, säger Jack och pekar mot rummet.
Jag går långsamt förbi honom.

Jag kan inte låta bli att le, det här rummet är större än hela min stuga där hemma. De stora, öppna fönstren vätter ut mot en stor sjö som glittrar orange och röd i solnedgången. De ljust himmelsblå gardinerna av silke vajar i vinden. Mot vänster vägg är en eldstad i vit marmor. Den ser nytvättad, eller helt enkelt oanvänd ut, för jag kan inte se ett spår av damm eller aska.

I andra änden av rummet står tre sängar. Dom är tillverkade av ett så ljus-grått träslag att det nästan ser vitt ut. De ljust blå kuddarna verkar vara fyllda av riktigt dun och örngottet ser ut att vara gjort av finaste silke. Hela sängarna ser så bekväma ut att jag nästan önskar att jag skulle få lov att sova nu på en gång ifall det inte varit för min nyfikenhet, jag kan inte vänta med med lära mig mer.

Jag ser ned på den havsblå mattan på golvet som ser mjukare ut än något jag tidigare sett. Jag vänder mig om och får syn på en flicka kanske i min ålder, och en äldre man som verkar visa henne vägen.

- Hej Jack, en av de nya eleverna? frågar mannen och utan att vänta på svar, här är en av hennes rumskamrater, fortsätter han glatt.
Flickan vid hans sida är kortare än mig men hennes yviga, ljust bruna hår som står i alla vinklar väger upp det mesta av längdskillnaden. Hennes stora, lila ögon sprakar med liv. Hon hoppar fram till mig och ger mig en stor kram.

När hon släpper mig ser jag förvånat på henne.
- Oh, juste jag är Vivet, vad heter du?
Passande namn, Vivet betyder levande eller lever, och hon är lätt den mest livliga människa jag nånsin mött.
- Aurea, svarar jag sedan med ett leende.
- Det är väl ett ganska ovanligt nam-
- Ni verkar komma bra överens, vi kommer och hämtar er till kvällsmaten, avbryter mannen Vivet.
- Visste du att där hemma har vi en stor purpura-äng, du vet såna där lila blommor, mor min brukar alltid säga att det var så jag ficka den lila färgen på ögonen, berättar Vivet glatt och pekar på sina ögon.

Jag ler, jag tycker redan om Vivet, vi kan nog komma att bli bra vänner.