A R T O N

2.1K 31 30
                                    


Chanels perspektiv

Hemma, i den otrygga staden. Som jag just nu absolut inte tillbringa mitt liv i.
Mina tankar är endast på vad jag ska ta mig till, rädslan över att kanske springa på Felix igen skämmer mig grovt.
Jag har pratat ut med hela gänget om vad som hände och har fått världens bästa stöd, vilket resulterade till att dem fick med mig till Stockholm igen.
Att jag är så lätt övertalad är sjukt, men denna gången var jag en skarpare kniv i lådan kan man säga men lyckades inte så långt. Alltså är jag här igen.
Just nu ligger jag ensam i soffan, och bara stirrar på tv:n som visar OC.
Jag känner mig så äcklig, säkert 10 duschar på samma dag och jag känner mig inte ren. Är det så det ska va? Nej. Nej det ska det inte.
Jag känner av hans äckliga händer som smeker min kropp och hans obehagliga kropp nära min. Hans hand som fortfarande håller ett fast grepp om min hals och mun.
Mina tankar åker snabbt iväg när ett högt sms hörs från min mobil.

Dante: 12:32
Yo, lust att ses?❤️

  
Jag: 12:33
                                                             Aa, när och var?❤️

Dante: 12:34
Jag är med killarna hos Axel nu, du kan komma om du vill?❤️

                                                                             Jag: 12:35
                      Hade kunnat komma om jag hade bil🙄

Dants: 12:37
Buss? Tåg?

                                                                            Jag: 12:38
Dante jag vågar inte ens gå en meter utanför huset..

Dante: 12:39
Ah fuck juste, shit förlåt❤️
Jag kan hämta dig, där om 15!

                                                                            Jag: 12:40
                                                           Gullig du är, tack❤️

Shit 15 min, jag som sitter i en stor hoodie, inget smink och fettit hår.
Snabbt springer jag in i duschen, kommer ut efter ungefär 5 minuter. Kastar på mig ett par svarta yogapants, en beige stickad tröja med lite polo.
När jag kollar klockan visar hon 12:50 inser jag att idén för smink skiter sig, jag kommer aldrig hinna.
Så jag behöver alltså gå osminkad för Dante? Fan.
Men vad ska jag göra, för plötsligt står en svart bil parkerad utan mitt hus och ett tutande hörs.
Då vintern sagt hejdå börjar våren välkomna sig så min svarta pälsjacka sitter perfekt just nu.

" Hej" säger jag när jag öppnar bildörren och slår mig ner i sätet.
" Tja" svarar han och möter mig direkt i en kyss, rätt sjukt ändå. Tänk att det började med att vi hatade varandra.

Två timmar senare

" Eyy kan inte nån dra och köpa pizza" skriker Noel ut när vi alla är samlade här hos Axel i studiokällaren.
" Ja fett gott" instämmer Ludwig.

" Jag kan dra, vad vill ni ha?" Säger jag och ställer mig upp, men som svars får jag bara fyra chokade blickar stirrande på mig.
" Vad?" Säger jag, men kommer på på direkten att jag aldrig borde sagt att jag kan hämta pizzan, aldrig att jag vågar gå ut själv nu. Men nu när jag sagt det här kan jag inte ändra mig. Okej spela cool.
" Du får inte gå själv, jag följer med" säger Dante efter ungefär 5 sekunders tystnad.
" Men Dante jag kan gå själv" muttrar jag till, bara för att låta självsäker.
" Nej jag följer med kom nu" svarar han övertalande och lämnar en kyss på min tinning och drar med mig upp till övervåningen.
Då tydligen pizzerian endast ligger 10 minuter härifrån tycker Dante att vi lika gärna kan gå.
Så hand i hand går vi här på Stockholms gator, allt känns så rätt med Dante nu. Han har verkligen blivit en helt annan person.

" Dante!" Skriker plötsligt någon person bakom oss, som vi båda tror är ett fan. Men när vi vänder oss om förstelnar Dante till is. Trevlig som jag är försöker jag få Dante att gå fram till fanet som jag tror att det är men han vägrar.
" Hej Dante?!" Säger hon igen, för att försöka få hans uppmärksamhet.
" Vad gör du här?" Muttrar Dante med en hård ton, och jag kan se hur ilskan stiger i honom? Leendet på mina läppar suddas ut när hans hårda ord kommer ut.
" Det spelar ingen roll, nu har vi tid för varandra" säger plötsligt tjejen och börjar småskratta lite, du vet såhär flörtigt. Va? Hon tar ett steg närmare honom och puttar bort mig lite med ena handen på mitt bröst. Chokat hoppar jag åt sidan och kollar fundersamt på Dante, som i sin tur står väldigt nära tjejen.
" Elin vad gör du här?" Svarar han lågt och vänder huvudet åt sidan när hon placerar sina händer runt om hans käkar.
" Vi ska fortsätta på det vi hade" va? Ursäkta va? När hon precis yttrade dem sju orden blev allt stilla. Både för mig och för Dante.
Han slickar sig snabbt om munnen innan han vrider huvudet mot mig, jag ger honom ett frågetecken som blick och han skakar endast på huvudet.

" Nej, nej det ska vi inte" svarar han henne lågt, väldigt lågt. Vad händer egentligen? Vem fuck är Elin? Och vadå fortsätta på det vi hade?
" Dante, både du och jag vet att vi inte är klara än" säger hon och ger honom ett sådant här sexigt leende. Varför backar inte Dante? Är det ända jag tänker. Dem står på riktigt tjugo centimer ifrån varandra men han står kvar.
Dante svarar aldrig utan kollar endast ner i marken. ?? Vad gör han?
" Jag vet att du fortfarande har känslor för mig Dante" säger hon efter en lång tystnad, och innan jag vet ordet av det har hon kraschat sina läppar mot hans. VA? Hon kysser alltså Dante rakt framför näsan på mig. Han ser ut att försöka dra ifrån, men inte lyckas så väl.
Vad ska jag göra, ska jag gå fram och dra ifrån? Ska jag typ skrika? Ska jag bli sur? Ja det är klart.
Men jag går iväg, fort som fan. Tårarna börjar ta över och timme ner längst kinderna. Jag hör mitt namn skrikas många gånger, och snabba fotsteg som närmar sig mig. Men när dem väl är nära springer jag, fort. Bort från han. Vad tänker han med? Kysser en brud framför mig?
" Chanel stanna!!!" Skriker han bakom mig, men jag lyssnar inte. Jag vill inte se han just nu. Uppenbarligen.
" Chaneeeel!!" Skriker han igen, men jag springer fortare, in mot någon gränd. Bara jag kommer bort från han. Vad ska han ha som ursäkt egentligen? " Jag råka" nej. " Det var inte mening" nej den funkar inte " det var hon som kysste mig" den funkar inte heller. Jag ska behöva en bra förklaring.
Dem snabba fotstegen som var Dante hörs inte längre, skönt. Men jag kan inte sluta springa.
Plötsligt springer jag in i något, eller någon. Och ramlar bak i en smäll på rumpan.
" F, förlåt" får jag fram medan jag försöker ställa mig upp och få bort allt smuts på mina byxor.
" Oh det gör inget baby"
Livet.

__________________________________
Nämen fick ut ett kapitel Dan efter trotts att jag är sjuk!! Wiho!
Fett snurrigt kapitlet, inte alls nöjd med det.
Aja.

Ig: _Hovahtakeovah

Rösta gärna<3

Dina lögner suger || Dante Lindhe Where stories live. Discover now