Dantes perspektiv
" Han, han våldtog mig Corre" när jag hör dem fem orden som Chanel säger blir jag helt till mig, samtidigt som ilskan stiger i mig kan jag inte känna något annat än skyldighet. Om jag inte hade övertalat henne att följa med på festen hade detta aldrig hänt.
Men vad ska jag svara nu? Corre sa åt oss innan när hon ringde Chanel att vi inte skulle göra ett ljud, men när hon faktiskt svara kunde varken jag eller killarna hålla oss tysta.
Hon har varit borta i 2 dagar, utan att svara och göra ett ljud av sig. Såklart vi varit oroliga.
Ska jag säga något? Eller ska jag vara tyst?
Jag kan inte fatta att han faktiskt våldtog henne, det går inte in i mitt huvud. Nej nej nej nej. Inte den tjejen jag gillar, för mycket. Som jag aldrig trodde att jag skulle gilla så mycket.
" Hur mår du nu?" Får jag fram, mjukt och sansat. Men trotts det får jag värsta mödarblicken av Corre.
På andra sidan luren är det tyst i några sekunder, antagligen för att hon inte fatta att jag faktiskt är här, och hörde allting.
" Ja, ja vet inte" svarar hon, och jag hör hur tårarna forsar längst hennes kinder. Fan alltså, att hon blivit utsatt för detta. Varför hon, varför tjejen jag gillar, mycket.
Innan jag hinner svara frågar Corre kort om hon ska komma, då Chanel tydligen är i Gävle.
När samtalet läggs på kollar jag sårat på Corre, som kollar surt på mig.
" Du skulle fkn inte säga något" muttrar hon åt mig samtidigt som hon reser sig upp ur soffan och går mot hallen.
" Men vad ska jag göra tjejen jag gillar ha-" hinner jag säga innan jag får 4 stirrandes ögon på mig.
" Ja, skit i. Jag måste få följa med" brister jag ut och går mot henne i hallen, som endast himlar med ögonen.
" Jaja skynda dig!" Säger hon irriterat och jag kastar på mig mina skor och jacka.
" Vi vill också med hallå?" Säger plötsligt Ludwig kränkt.
" Men jaa skynda er då!" Skriker Corre på dem, som springer mot oss och ut mot bilen.
En bilresa har aldrig gått såhär långsamt, trotts att Corre kör som en galning. Jag sitter endast och kollar ut på det dystra vädret som sprider sig över hela Stockholm, mot Gävle.
Efter 2,5 timmars resa parkerar bilen utanför en lägenhet, som jag tror är Chanels kusins lägenhet. Något Corre berättade till mig på vägen.
När vi går in i trapphuset går jag med stressade och snabba steg upp för alla trappor som krävs, för att komma fram till dörren som vi söker. Blomquist.
Tre osäkra knackningar är var jag gör, men ingen öppnar. Inte efter 3 till heller, eller ytligare 5 till.
" Vafan gör vi nu!" Bridge jag ut, lite panikartat, vet dock inte varför men oron stiger snabbt i mig.
" Vi får dra ut och leta" säger Corre och innan vi andra hinner reagera har hon börjat springa ner för dem 6 trapporna igen.
" Vi måste splittras, jag och Ludde går hitåt, Noel du får gå mot centrum och Axel gå mot ica:n" Säger Corre bestämt, greppar ett hårt tag om Luddes hand och går iväg. " Men jag då?!" Skriker jag ut efter henne, då jag inte känner till denna stad. " Du löser det Dante, ni har lurar!" Ropar hon efter oss och inom kort försvinner dem runt ett hörn.
Kvar står vi som tre frågetecken, innan vi bestämmer oss för att splittras.
Noel och Axel ska gå mot stan tydligen så vart jag ska gå har jag ingen aning om, men ett hastig beslut vänder jag mig om. Går mot ett håll jag inte har en aning om och börjar "leta" som om vi kommer hitta henne när vi "letar" i en stad ingen känner till.
När jag vandrar runt i denna stad där ingen längre bor kommer jag fram till någon slags park.
Regnet öser ner i den lilla fontänen som är i mitten och mörket har lagt sig, bänkarna runt om kring är tomma. Förutom en. Där det sitter en människa som ser helt bruten ut, dens ben är uppdragna till kanten av bänken och knäna täcker ansiktet, personen gråter.
Men när jag ser någon jag känner igen mycket väl ökar mina steg, blicken är fast spänd på personen 50 meter framför mig.
När personen kollar upp möter jag den blick, jag inte mött på tre dagar.
Du kollar på mig, trotts att du är ganska långt bort kan jag se leendet på dina läppar.
Som suddas ut när du springer mot mig, sträcker ut dina armar, jag likaså. Du kraschar rakt in i min famn, blir omfamnad i en kram, en kram full av kärlek. En kram vi båda saknat, en kram som tyder på att båda vill ha varandras närhet.
Dina armar runt min hals och mina armar placerade runt din midja, ett hårt grepp, som jag aldrig tänker släppa.
Dina tårar som blandas ut med regnet mot min axel, dina andetag mot min hals, mina "shh" får dig lugn. Du andas ut, tar ett djupt andetag, kramar om mig hårdare, jag drar dig närmare mig, om det ens går.
Dina blöta kläder gör mina kläder dyngsura, men det gör inget. Jag får vara i din närhet, det är det ända som krävs just nu.
Du drar ifrån, kollar rakt in i mina ögon.
Regnet har förvandlat ditt hår till rinnande vatten, ditt ansikte är blekt, dina ögon är söndergråtna, men leendet på dina läppar går inte längre att suddas ut.
Dina läppar mot mina, är perfekt. Den närhet jag saknat, har jag nu tillbaka.
En kyss fylld av kärlek, sorg, vilja, avund, stolthet, terapi, men bara lycka. Lycka över att vara vid varandra igen.
" Förlåt" säger hon, nästan så att hon skäms.
" Du har inget att säga förlåt över" säger jag lugnt, stryker dig över ryggen samtidigt som jag lämnar en kyss på ditt huvud.
" Jag har saknat dig" viskar du mot min hals.
" Jag har saknat dig med hjärtat"
________________________________
Okeeeeeej i'm sorry för att ja inte uppdaterat på FYRA dagar, asså förlåt förlåt förlåt. Har bara så sjuuukt mycket i skolan och har inte haft tid eller ork.
Och dels har ja typ dåligt samvete över att inte släppt ett kapitel, o ännu mer dåligt samvete när dehär är så kort och har VÄÄÄRLDENS sämsta avslut???
Men ville bara släppa något så fort som möjligt så i hope you like it:)
Ig: _Hovahtakeovah ( PSSSST ) snart 200 följare såååå snälla stötta.
Rösta gärna <3
