Chanels perspektiv
Efter att jag och Dante hade vårat lilla samtal på Axels balkong åkte vi direkt till resturangen. Killarna hade alla inget på hjärnan att skriva om så dem slutade en timme tidigare. Därav kom jag och Dante i tid.
" Vad ska du ha?" Frågar Dante när vi fått in menyn.
" En chicken tender tror jag, durå?" Svarar jag och fortsätter kolla på det stora bladet som tar upp inprincip hela bordet.
" Oxfilé och pommes" säger Dante.
Efter en lång väntan har vår mat äntligen kommit in.
Dante har ifrågasatt varje servitörer som sprungit förbi varje det tar sådan tid, men han har blivit lika frustrerad varje gång när han inte får något svar.
" Fan vilken tid allt ska ta" muttrar Dante surt när han äntligen håller i sina bestick i högsta hugg.
" Jag har fan aldrig träffat en person med sånt dåligt tålamod som du har" skrattar jag till och tar en klunk av min cola.
" Ja vet, men det tog ju 40 min för maten att komma in. Fan vill dem ha monopol pengar eller" svarar han irriterat men börjar skratta av sig själv.
Jag skrattar endast till och börjar käka av min mat.
" Men du" säger Dante efter ett tags tystnad och nollar upp på mig samtidigt som han tuggar klart.
" Jag tror lätt det är något mellan Corre och Ludde" säger han stolt med munnen full av nästa tugga.
" Ha, det tror jag med. Hon är fan fast klistrad på den där killen" mumlar jag med ett brett leendet på läpparna.
" Som du var på mig" säger Dante och ler hånfullt.
Jag skrattar till högt och himlar med ögonen.
" Det var jag fan heller, snarare tvärtom" svarar jag lite halvt kränkt.
" Haha försök inte du ville ha mig så hårt" säger Dante och fortsätter hånflina, det där jävla flinet.
" Det var inte jag som kysste dig inför hela skolan direkt" svarar jag stolt. Dantes hånflin går över till det här fina leendet jag alltid faller för, att en människan kan ha så fint leende är svårt att tro.
" Men om jag inte gjorde det hade vi aldrig varit här vi är idag, eller hur?" Säger han ödmjukt.
Mitt väldigt säkra tillstånd över går till generat, leendet på min läppar blir alltid större och jag håller på att drunkna i hans fina ögon.
" Nej, det hade vi inte" svarar jag glatt.
" Så det var ju ett bra beslut" säger Dante och blinkar med ena ögat.
" Väldigt bra" svarar jag.
Är det för tidigt att säga att jag älskar han?
Mätta och belåtna sitter vi i bilen påväg hem till mig.
Med musiken på högsta volym i bilen sitter vi och dunkar låten 'you don't own me'
" Sätt på Travis" det är klart. Alltid Dantes önskemål.
Snabbt skriver jag in Travis scott på Spotify och sätter Butterfly effect.
Dante som vanligt sitter och sjunger med i varje ord som ett barn, men gulligt är det. Riktigt gulligt.
Varje gång han sjunger lyser han upp som en sol, musiken får alltid Dante på bästa humör. Enligt han så dämpar det han när han behöver lugna sig, utöver ciggen dårå.
När han sitter där och sjunger med kan jag inget annat än att le. Han får alltid mig på bästa humör.
När vi kommer hem landar vi direkt i sängen.
Med bådas nakna kroppar under täcket och regnet som slår på fönstren kunde jag somna som om jag svävade på moln.
En väldigt lyckad dag.
________________________________
Heeej! Har inte uppdaterat på ca 5 dagar så skrev detta kapitel på typ 30 min haha och jätte kort. Usch skäms.
MEEEEEN, guess what.
IT'S MY BIRTHDAY TODAYYYY.
Äntligen 15:):):)
Rösta gärna<3
